Piller

I flera år har jag en kärlek som övertrumfar alla andra: Xanor. Den stänger av paniken. Effektivt.

Mitt liv före och under de där åren. Så mycket vilsenhet och ångest. Hopplöshet, uppgivenhet, djup depression. Xanor är en skänk från ovan. Det enda som hjälper.

Dosen går upp och ner. Jag lurar mig själv. Tror jag har kontroll för att jag trappar ner ibland. Som minst tar jag 0,25 mg per dag. Det går bra. Då kan jag ju inte vara beroende, tänker jag.

Den där hemska vinterdagen i början av 2004. Jag får veta vad du gjort, hur du skuldbelagt och manipulerat mig när det var du som ljög och svek. Hela tiden var det du.

Ångesten intensiv, jag trycker i mig Xanor, höjer dosen, ringer min doktor för nya recept. Igen och igen. Förstår han inte?

Det är inte hans fel att jag höjer dosen, det ansvaret är mitt. Men hur kan han inte förstå?

När jag ringer och vill sätta ut Xanor, berättar vad jag gjort vill han inte att jag ska sluta. Det är ingen missbrukardos säger han.

Och det kan ju hända. Men det är tre gånger den dos han ordinerat och jag har haft ett sällsynt ögonblick av klarsyn denna sommar: Det jag håller på med är farligt. Jag mår dåligt av det, har fått självmordstankar. Och jag vill inte dö. Jag vill leva.

Det är den insikten som bär mig genom nedtrappningens och abstinensens helvete. Jag vill leva. Jag vill leva.

Ofta ligger jag på sängen, täcket över huvudet, ångesten nästan outhärdlig men den är inte inkapslad och dov längre. Jag känner den. Och det är ett mycket mindre dåligt alternativ.

Åren efter är en röra. Läkaren dör hastigt, den nya skulle aldrig stå ut med att ha mottagning varje dag. Hon säger precis så. Jaja, hon är ju ärlig i alla fall.

Känslomässigt kaos. Jag låter mig väljas, hamnar fel, blir ännu mer illa åtgången psykiskt och känslomässigt. Vantrivs med mitt boende, med allt.

Flyttar till sist och det blir ett lyckokast. Förutom lugn och ro får jag också en ny psykiater. En jag kan prata med, som verkligen förstår. Hon hittar rätt medicinering och jag inser att under alla de där svåra åren borde jag ha haft mer medicin. Antidepp är bra mot min sorts ångest.

Jag har många, långa, tunga år bakom mig. Det är inte enbart mitt arma psyke som ställt till det. Det har också hänt mycket som varit smärtsamt och svårt och som spätt på det hela. Sådant utom min kontroll, som sjukdom och död. Lägg därtill att jag så länge försökte vara någon annan, någon jag tyckte var en bättre människa än jag. Ständig anspänning, ständiga överkrav. Det skapade nya misslyckanden, det var hårt.

För ett par veckor sedan firade jag jubileum: I 15 år har jag klarat mig utan Xanor och andra bensodiazepiner. För 15 år sedan släppte jag även alkoholen för att vara på den säkra sidan.

Kanske vågar jag hoppas lite försiktigt på bättre tider?

  • Bensodiazepiner
  • Beroende
  • Psykiatri
  • Psykisk ohälsa
  • Ångest

Laddar kommentarer...