Patientuppror – lösningen på vårdkrisen?

Jag har varit kroniskt sjuk sedan jag var 11 år gammal, (i 46 år) och kräver regelbundna operationer för att överleva.

I årtionden har jag läst artiklar om vårdkrisen, men inget tycks bli bättre.

Jo, tekniken för sjukvård har blivit bättre. Fler överlever än förr på grund av bättre mediciner, bättre sjukvård och metoder för att operera, osv. Men något är ruttet i kungariket Sverige, för att parafrasera en känd författare.

Under dessa dryga 40 år har jag sett hur sjukvårdspersonalen minskat, hur de som är kvar är helt sönderstressade och jag ser hur de blir mer och mer förtvivlade.

Det är omöjligt att säga att vård någonsin kan bli (eller borde vara) lönsamt. Det är bara privata vårdbolag som tycker att det är lönsamt, för de tar russinen ur kakan. Kvar blir den offentliga sjukvården som måste spara, spara, spara, effektiviseras och datoriseras.

I åratal har läkare, sjuksköterskor och undersköterskor ropat sig hesa om hur deras organisation är i fritt fall. Att något måste göras, att besparingar inte är rimliga på grund av att befolkningen ökar, vi lever längre, och ju äldre vi blir desto mer vård krävs.

Sjukhusledningar säger att patientsäkerheten är viktig, och att trots besparingar, nedskärningar och sjuk personal, så är patienten säkra.

Eller är dem?

Ja, är du akut sjuk och måste åka ambulans till akuten, så visst kommer du att få vård direkt. Men för kroniskt sjuka, eller för multisjuka , som behöver vård oftare än ett par gånger i livet, så drabbas vi märkbart idag.

Vi blir inte friskare för att en sjuksköterska har orimligt låg lön med tanke på den utbildning hen har. Vi blir inte friskare för att en operationssköterska jobbar ett 17-timmarsskift för att det är personalbrist. Vi blir inte friskare för att en sjuksköterska måste sitta vid en dator istället för att ägna sig åt patienterna.

Vi är heller inte speciellt lönsamma, vi kroniskt sjuka. Och det gör mig totalt vansinnig när jag ser hur nätdoktorer/appar tar pengar från min vårdcentral för att kunna vårda någon med en snuva, medan jag inte får träffa min läkare för att han inte är tillgänglig på vårdcentralen, för han jobbar som stafettläkare någon annanstans för att plocka ut en mycket högre lön.

Hade sjukvården satsat pengar på högre löner redan på 80- och 90-talet hade sjusköterskorna inte sagt upp sig för att ta jobb på ett bemanningsföretag, som kostar lanstingen mer pengar än vad lönehöjningarna skulle gjort. Eller betala 100.000 kr i veckan för en stafettläkare.

Ett av problemen som sjukvården tampas med är New Public Management, då det numera finns fler administratörer än sjuksköterskor. Dvs administratörer som ska ta beslut om sjukvård de inte kan något om. På Nya Karolinska har dessutom konsulterna haft lekstuga och kostat skattebetalarna miljarder kronor.

Så vad ska man göra när ingen tycks lyssna på sjukvårdspersonalen, och politikerna fortsätter tar idiotiska beslut som gör att sjukhusen måste spara pengar eller rent av läggas ned?

Vi patienter måste börja ställa krav!

Sjuksköterskor och läkare får inte strejka, så de har uselt förhandlingsläge och måste sköta sina jobb, för liv står på spel. Det vet sjukhusledningar och politiker.

Vi måste sluta vara duktiga patienter, som bara accepterar att det är som det är.

Vi måste visa solidaritet, höja våra röster, klaga, skriva till politiker, begära att någon gör dessa sjuka sjukhus friska, så vi får någon vård alls. Vi måste kräva att pengarna används på ett effektivare sätt. Avveckla administratörerna!

 

  • Läkare
  • New Public Management
  • NPM
  • Patienter
  • Personalbrist
  • Sjukhus
  • Sjuksköterskor
  • Sjukvård
  • Undersköterskor
  • Vårdkris

Laddar kommentarer...