Ödets vägar

Det är fascinerande hur ödets vägar möts. När jag var en liten grabb brukade jag alltid smyga iväg från de vuxna som hade samlats i vardagsrummet hos en god vän till familjen för samtal om viktiga beslut. Han var en högrankad och respekterad chef inom Shahens armé.

Det som lockade mig därifrån var denna mans målningar av runda nakna flickor vid en sjö. Naturligtvis var jag nyfiken av anatomiska skäl men jag lockades också av den exotiska miljön i vilken dessa vackra tjejer befann sig. Det var så olikt det torra bergomslutna Tehran.

Tiden gick och många år senare lämnade jag Iran för att så småningom hamna i Sverige. Jag hade fått boken “Bröderna Lejonhjärta” i födelsedagspresent långt innan dess och kände därför till Astrid Lindgren, och Pippi hade jag sett på barnprogram. Jag visste också om ABBA och Europe som var kungar i vårt gäng p.g.a. “The Final Countdown”. Men detta var i stort sett allt jag visste om mitt nya hem.

I början hade jag fullt upp med att lära mig språket, brukade åka buss in till Karlstad och sätta mig i biblioteket för att studera svenska med ordböcker nära till hands. Trots att jag inte tror på någon bestämd religion känner jag mig alltid religiös inne i stora bibliotek. Det är en svårbeskrivlig känsla som infinner sig bara där och bland höga träd ute i naturen.

Jag gillar att vara omgiven av böcker och när jag besöker bibliotek går jag långsamt och sökande förbi alla välfyllda hyllor. Det var under ett av dessa biblioteksbesök som jag upptäckte något fantastiskt. Jag hade plockat upp en bok som handlade om svensk konsthistoria och medans jag bläddrade i den fick jag syn på några gamla bekanta ansikten från barndomen i Tehran. Där stod de runda nakna tjejerna vid en sjö och badade. Min knapphändiga svenska räckte för att kunna förstå att badmästaren heter Anders Zorn.

Det tog mer än 30 år efter denna angenäma upptäckt innan jag äntligen fick tillfälle att besöka Zornmuseet i Mora förra helgen. På senare år har jag medvetet undvikit detta besök p.g.a. målarmästarens nationalistiska läggning och hans stöd av rashygien. Jag är nämligen av den uppfattningen att man inte kan skilja konstverk från dess skapare. Detta fick bli ett undantag av nostalgiska skäl och i min mors trevliga sällskap. Vi körde bil genom ett sagolikt vackert höstlandskap på vägen till Mora. Och väl framme stod de där igen, baderskorna.

Det blev en minnesvärd resa och ett ytterst lärorikt besök på museet. Bland mycket annat intressant stod det på en vägg att Carl Larsson hade fått en kniv av Anders Zorn i gåva och den kniven hade han haft med sig när han letade efter August Strindberg i Stockholm för att visa sitt missnöje om en mindre fördelaktig text som August hade skrivit om honom. Även på den tiden verkar nationalister haft problem med skribenter och åsiktsfrihet …

På hemvägen började det snöa ganska kraftigt men vi var väl fyllda av alla nya intryck från trakterna runt vackra Siljan, så det gjorde inget. Vi var riktigt nöjda med vår resa.

 

 

 

  • Konst
  • Nationalism

Laddar kommentarer...