Insikt

I sex år nu har jag arbetat hårt med mig själv. Först bara i mina egna tankar, sedan även i terapi. Det går framåt.

Jag hittar mig själv och mina gränser alltmer, självrespekten ökar. Och ju mer jag hittar mig själv, desto mer förstår jag hur gravt orättvis jag varit mot mig själv i alla år.

Jag är en bra människa. Jag duger utmärkt som jag är. Om någon vill göra om mig är det en varningssignal att ta fasta på. Det har jag lärt mig den hårda vägen.

Det är ok att inte orka ta hand om alla, att inte kunna göra allt och vara med överallt. Ännu en mycket dyrköpt insikt.

Envishet och uthållighet är bra egenskaper i många sammanhang, men ibland får man lov att lämna. Man måste inte hålla ut tills man går sönder invärtes.

Min inre röst är stark och mycket ärlig. Den ska jag lyssna på och lyda, för den leder mig bort från människor och sammanhang som inte är för mig. Till de människor och sammanhang som är det.

Jag kan inte bli någon annan än den jag är och det ska jag inte heller. Vill inte längre. Jag kan slipa på vissa beteenden för att de skadar mig eller andra. Men inte bli någon annan.

Jag har saker kvar att lära mig, arbete kvar att göra. Men jag har kommit längre på de här sex åren än under hela mitt föregående liv sammantaget.

Jag är stolt över det, stolt över mig själv. Över min förmåga att vara brutalt ärlig mot mig själv, min självdisciplin och arbetskapacitet. Mitt mod.

Stolt över min vägran att ge upp hoppet om mig själv och mitt liv.

Under de senaste sex åren har jag varit mycket rädd om mig själv. Noga med vad jag berättar utanför terapin, försiktig med vilka jag umgås med.

Jag fortsätter så. Framåt.

  • Hopp
  • Psykiatri
  • Psykologi

Laddar kommentarer...