Gränser

Jag fick ett meddelande: Var inte så öppen om ditt psykiska mående. Tänk på din integritet. Skydda dig själv.

Jag förstår den synvinkeln.

I hela mitt liv har omvärlden undrat hur jag mår och varför jag inte mår bra. Familj, vänner, pojkvänner, myndigheter, psykiatri, psykologer och terapeuter, lärare och studiekamrater, arbetsgivare och kollegor. Personal och medmänniskor på ställen där jag gjort olika sorters praktik.

Gång på gång har jag försökt berätta. Vrängt ut och in på mig för att formulera det komplicerade någorlunda begripligt. För hur skulle jag annars kunna få den hjälp och stöd jag behöver? Om folk inte vet hur jag mår?

Det har ofta tagit emot, särskilt i början. Men nöden har ingen lag. Längs vägen har mycket som andra kan uppfatta som privat förlorat sin laddning för mig. Jag bryr mig inte hur det uppfattas av andra längre. Varsågod och tyck, om du ids.

Man kanske kan säga att det är mycket som jag inte tar på så stort allvar längre. Det är vad det är. Take it or leave it.

Självklart finns det saker som är laddade och svåra för mig. De sakerna delar jag bara med psykiatrin och min samtalskontakt. Vissa saker med vänner.

Så tack för omtanken, den uppskattas. Men det är absolut ingen fara med mina gränser. De sitter bara på lite andra ställen än du kanske väntade dig.

  • Gränser
  • Psykiatri
  • Psykisk ohälsa
  • Psykologi

Laddar kommentarer...