Före pillren

Såhär ser det ut åren innan Xanor: Jag har börjat om med livet vid 24 års ålder. Börjat studera igen, vilket är jätteroligt och bra för självförtroendet. Jag har flyttat till en ny stad och på universitetet har jag mött en ny, stor kärlek.

Han liknar ingen man jag träffat tidigare och han berör mig på ett helt nytt sätt. Det är som att vi pratar oss fram till varann, verkligen når varann. Han är mycket mer jordnära än jag. Vet vem han är och är trygg i sig själv.

Han har förstås sina sår, som vi alla. Men han vilar ändå trygg i sig själv och han är bra för mig. Aldrig i mitt liv har jag varit så kär.

Vi skrattar mycket. Han tycks inte ha några problem med att inleda bekantskapen i den allvarliga änden, som det ofta blir för mig. Vi pratar politik, där kan han mycket mer än jag. Religion, där kan jag mest. Och vi utbyter livserfarenhet, berättar vilka slutsatser vi hittills dragit. Och så flamsar vi och jag blir om möjligt ännu mer förälskad i hans barnasinne, förmågan att bejaka det.

Vi vill leva tillsammans, så är det bara och kanske hade vi gjort det än idag om vi inte haft sådan otur.

Jag åker till mina föräldrar en helg och han går ut och tar en öl med kompisar. På hemvägen attackeras han av en galning som går på anabola steroider. Han blir svårt misshandlad, förlorar mycket blod.

Men nästan ännu värre är att han går in i en djup depression. Och det är till sist den depressionen, tillsammans med min ångest, som förstör vår relation. Han mår mycket dåligt och orkar inte stötta mig, vilket jag förstår, jag har ju själv varit deprimerad.

Jag stöttar honom så mycket jag förmår men räcker inte till och mår ännu sämre på grund av det. En ond cirkel. Och här någonstans, jag minns inte exakt vilket år, kommer bensodiazepiderna in i bilden. Stesolid, sen Sobril, slutligen Xanor.

Till slut åker jag utomlands en vecka med en väninna och där, i skuggan under ett träd i Frankrike, kommer insikten: Det här går inte längre. Vi drar ner varann. Jag gråter i två timmar, den sortens gråt som kommer ända nerifrån fotsulorna. Efteråt är jag tom. Lugn, sorgsen. Jag åker hem och gör slut.

Det tar mig flera år att komma över honom och det är i den fasen jag är när han som bedrog mig börjar slå sina lovar kring mig.

Ett lätt byte.

  • Beroende
  • Kärlek
  • Psykiatri
  • Psykisk ohälsa
  • Psykologi

Laddar kommentarer...