Ensam i demensen, vården sviker

Kan du se mig?

Kan du höra mig?

Jag finns här

Jag sitter fast

Fast i en värld som jag inte förstår

 

Jag kan inte se dig

Jag hör dig inte

Vart är du någonstans?

Snälla kom tillbaka

Jag behöver dig

Jag är vilsen

Vet inte vem jag är

 

Jag har minnen

Som ingen vet något om

Jag har försökt förklara

Men ingen förstår

Jag har försökt att hitta hem

Men vägen är borta

 

Sakta tynar jag bort

Allt blir mer dimmigt

Ingen verkar sakna mig

Men jag saknar dig

Jag saknar dig mamma

Jag vill tro att vi ses snart

Jag ska hitta vägen

Den som för oss samman igen

Jag älskar dig mamma

 

Jag hörde någon ropa med en tunn röst som knappt hördes. Någon ropade efter sin mamma. Jag kollade runt men såg inget barn, ingen människa någonstans. Ropet hördes igen och jag kände på mig att något var fel. Jag såg någon kika ut genom ett fönster och jag förstod att det var därifrån rösten kom. Tanken slog mig att något hade hänt, ett barn som ensamt står för att mamman eller pappan hade ramlat, svimmat, något.

Jag gick in, hittade rätt dörr och ringde på men ingen öppnade och ropet fortsatte så jag gick försiktigt in. Det var en gammal kvinna som bodde där och hon hade ramlat så hon hängde mellan fönstret och en säng. Jag fick upp henne och vi satte oss för att prata. Hon levde ensam, 98 år gammal och hade samma dag kommit hem från sjukhuset. Hon sa att hon ropade på sin mamma för att hon alltid kom när hon behövde henne. Det var sorgligt att se denna gamla kvinnans förvirring då hon gick mellan att veta hur gammal hon var till att tro att hon var ett barn. Vad skulle jag svara och hur skulle jag agera. Aldrig hade jag mött en människa som lider av demens.

Vi kom fram till att hon hade hemtjänst som kom en gång i veckan och kollade till henne. Varför så sällan? Hon kunde knappt gå, hon var förvirrad och vilsen och hon satt i sitt rum ensam. Vem lämnar en människa i det tillståndet? Varför inget ålderdomshem?

Jag ringde den hemtjänst som skulle ta hand om henne och fick möta en mycket otrevlig person som tyckte att kvinnan visst klarade sig på egen hand. Till slut fick jag dit någon så jag kunde gå hem där mina barn väntade. Jag lovade henne att komma med fika för en pratstund en gång om dagen och vilken glädje hon fick. Hon sa att hon aldrig mer skulle känna sig ensam.

Dagen efter när jag skulle besöka henne igen så var hon borta. Hennes resa var slut. Jag blev ledsen men jag tänkte ändå att jag hade fått ge henne ett fint minne att ta med sig på vägen, om hon nu skulle komma ihåg det.

Jag är glad över att jag hörde henne och att jag tog beslutet att gå in. Jag vill att vi är fler som vågar ta initiativ till att hjälpa dem som verkligen behöver en hand att hålla i. Det behöver inte ta lång tid och det behöver inte vara svårt. Många gånger tror jag att vi skräms över att vi inte vet vad vi kommer att mötas av. Vi vet inte hur mycket som ska krävas av oss och vi vet inte om vi hinner. Balansen är svår men man kan väl i alla fall testa och se vart man landar. Jag vill, jag vågar och jag kan. Jag med allt mitt trasiga bakom mig.

Vi behöver återigen stå tillsammans för de svaga och utsatta men också för alla andra som kanske inte utåt visar att de behöver stöd. Hjälp finns att få om man letar på rätt ställen och om man vet sina rättigheter.

Laddar kommentarer...