Brev till min mamma

Älskade mamma, jag är så ledsen att jag inte räcker till. Din sjukdom och min krockar ibland. Då blir du hänsynslös mot mig och jag blir otålig och snäser åt dig. Du förlåter mig alltid när jag ber om det och jag dig. Det finns mycket kärlek mellan oss.

De säger att du är väldigt sjuk nu. Du frågar om mycket, glömmer mycket. Samtidigt löser du dina älskade korsord och gör det bra. Det är konstigt att du helt glömt kvinnan som var din granne i tio år men minns att pi är 3,14. Det är svårt att förstå sig på demens.

Katten sköter du exemplariskt. Tömmer lådan flera gånger om dagen. Ser till att det alltid finns mat och vatten. Men du har glömt att jag har en ångestsjukdom, glömt vad min syster har för yrke. Det tar vi naturligtvis inte illa upp för. Det är bara svårt att förstå.

Jag vill vara hos dig så mycket jag kan medan jag kan. Vill hjälpa dig, hålla dig sällskap, ge dig trygghet. Du behöver mig nu och samtidigt som jag ibland dignar under ansvaret känns det gott att vara tagen i anspråk. Att vara behövd. Folk förstår inte riktigt det. Kanske är de bortskämda med att själva vara behövda, själva kunna göra sig nyttiga i olika sammanhang. Jag tycker om att ta hand om dig även om situationen driver mig till vansinne ibland.

De få gånger jag kan gråta så lättar det och jag orkar lite till. Tyvärr är jag dålig på det. Gråten fastnar som en klump i mellangärdet på mig och jag blir spänd, irriterad, får svårt att sova.

Situationen är inte helt enkel, men jag tror ändå vi ska kunna klara det här, lilla mamma. Vi får ta en dag i taget och ta vara på varann.

All min kärlek, din äldsta dotter

  • Demens
  • Familj
  • Mamma
  • Ångest

Laddar kommentarer...