Borderline

I min rädsla över att förlora dig säger jag saker jag inte menar

Jag provocerar dig enbart för att se hur långt jag kan gå

Jag skriker högt och slår dig

Är så jävlig jag bara kan

Ända tills den dag då du slutligen reser dig upp och går

Till och med då får min rädsla mig att svälja de förlåtande orden och istället skrika

“Vad var det jag sa. Du älskade mig aldrig…”

 

Såhär har jag levt under större delen av mitt liv. Aldrig har jag litat på att någon skulle vilja ha mig kvar och kunna älska mig för den jag är. Jag har tvivlat på mig själv, aldrig egentligen vetat vem jag är och vad jag vill. Svartsjukan var också en stor del och den kom ifrån rädslan att bli lämnad. På något skevt sätt så ville jag äga min partner, jag skulle styra vår vardag och det blev ett stort kontrollbehov.

Som ungdom var jag en kameleont. Jag hade olika personligheter beroende på vem jag umgicks med och det utnyttjade många. Ville de ha drama så kunde de trigga mig och jag fick vansinnesutbrott. Ville de sätta dit någon så kunde de få mig att slåss. Jag gjorde så mycket som jag egentligen inte ville göra men jag hade inte förmågan att styra. Jag är ingen elak människa egentligen men jag har gjort hemska saker och sårat många på vägen.

I mina relationer var det alltid jag som lämnade och varje gång stod jag kvar med tomhet och ilskan. Jag var arg på mig själv, jag hade gjort det igen, lämnat och gått men den som fick ta allt var min partner. Jag skrek varje gång att jag visste att jag skulle bli lämnad för det fanns ju ingen som kunde älska mig. Det gjorde sönder mig och jag föraktade mig själv. Många såg mig som aggressiv och känslokall men det var egentligen tvärtom den jag var på insidan.

Borderline, emotionellt personlighetssyndrom. Trauman, brist på omvårdnad, brist på kärlek och ömhet, att bli lämnad ensam och övergiven, det skapar borderline. En hemsk diagnos att bära då den kan ödelägga mycket.

Det går att jobba bort med hjälp av terapi och det har jag gjort, jag lyckades till slut. Tack och lov! Det är hemskt att ständigt gå med oron att bli lämnad och man vet om hur illa man beter sig men man kan inte göra något åt det. Man ser att det sårar men man vågar inte sluta. Visst känns det fel?

Min räddning var DBT, dialektisk beteendeterapi. Man får träna mycket medveten närvaro då allt du gör kräver att du är där och då. Man får också lära sig att acceptera sina känslor och det var en viktig sak för mig då känslorna styrde mitt liv. Det är tufft men vad hade livet gett om allt var enkelt. Vi behöver både motgång och medgång men helst i rätt balans och balansen är svår att hålla när du har borderline.

Laddar kommentarer...