Arnold Chiari syndrom

Ljuset sticker i mina ögon. Ljudet översvämmar mina sinnen. Smärtan gör sig starkt påmind när jag försöker lyfta blicken för att ta in den miljön som jag för tillfället befinner mig i. Jag hör människor från alla håll, de skriker, vrålar och gråter. Ljudnivån är hög och jag kan inte utesluta något. Jag föröker blunda och tänker att snart är jag hemma igen. Jag måste bara genomlida två nätter till, kanske tre. Jag tar min mobil och ringer hem. 

För snart sju månader sen satt jag där på sjukhussängen efter en hjärnoperation. Jag förstod innan att det skulle vara tufft att ta sig igenom men jag var inte i närheten av vad jag möttes av. Det är något av det absolut värsta jag någonsin har gått igenom, det värsta som min familj har utsatts för och det går inte att sätta ord på, inte än. Jag kan inte gå tillbaka för att bearbeta då det fortfarande gör så ont att minnas.

En dag ska jag få berätta om den resan och kanske vara till hjälp för någon som lider av samma som mig. Jag fick diagnosen Arnold Chiari syndrom för ca tre år sen. En missbildning där lillhjärnan hänger för långt ned i bakhuvudet. Min dagliga tunga huvudvärk och det explosiva trycket när jag ansträngde mig berodde inte på migrän som många läkare sa. Min yrsel och hörselbortfallen var inte för att jag reste mig för snabbt. Den brännande känslan i armarna och låren som fanns där oavsett vad jag gjorde, den mjölksyran i musklerna som kom från ingenstans som kunde väcka mig mitt i natten, det berodde inte på överansträngning. Dessa kramper, domningar och molande värken, alla symtom kom från denna underliga missbildning som funnits med sen fosterstadie.

Arnold Chiari syndrom, svaret på alla år av daglig huvudvärk och mer.

 

Laddar kommentarer...