Allhelgona

Vi åkte alltid till släkten i Halland på Allhelgona. Då skulle man hedra sina döda genom att tända ljus på deras gravar. Jag har hört människor säga att det är en morbid tradition, men jag tycker precis tvärtom. Det finns något stillsamt vackert i att uppmärksamma de som fanns en gång. Utan dem hade vi själva inte funnits.

Jag bodde en gång närmsta granne med en liten kyrkogård. Det var i en småstad, just den hösten och vintern regnade det nästan varje dag. I skymningen gick jag ofta tvärs över vår lilla gatstump in på gravplatsen. Sedan gick jag runt mellan gravstenarna och funderade. Ibland fick jag höra att det var en konstig vana, makaber. Men för mig har kyrkogårdar alltid varit viloplatser, döden en fridfull sömn. Inget jag längtar till men heller inte något som skrämmer mig.

Min barndoms Allhelgona handlar alltid om Halland. Hur vi åt middag mitt på dagen och sedan när det började skymma for upp till kyrkogården. Det låg granris på släktgravarna, kransar. Nu ställde vi dit gravljus, stod en stund i tystnad vid varje grav. Flanerade sedan runt på kyrkogården medan mörkret föll. Överallt brann ljus.

Jag tror att mitt lugn inför döden kan ha grundlagts på min barndoms kyrkogårdar, kanske just under Allhelgona. Få saker tycks mig mer fridfulla och ångestfria än de flämtande gravljusen som fyller våra kyrkogårdar den helgen. Vi är alla bara små enkla länkar i en lång kedja av människoliv. Det finns en vila i det.

  • Allhelgona
  • Döden
  • Höst
  • Traditioner

Laddar kommentarer...