Otro

Ditt ansikte när jag nämner hennes namn, att hon vill prata med mig.

Om det funnits en har det väl funnits fler säger jag (som om jag alltid vetat). Bara två-tre stycken säger du.

Snön i höga drivor, vägen oplogad, vi kommer ingenstans. Jag säger, jag går upp nu. Om du vill leva kommer du inte efter.

Natten går som i ett töcken, jag dvalar, det är tyst. Bonden plogar tidig morgon, du gör frukost jag är fortfarande avdomnad. Alla dina lögner. Din flyktighet. Din förmåga att ge mig skuldkänslor, få mig att be om ursäkt. När det är du som är en orm.

Skammen. Lurad.

Du sneglar oroligt på mig, mitt ansikte stelt min röst förändrad, liksom andfådd. Vi kör genom vinterlandskapet, omdirigeras, resan tar en evighet. På löpsedlarna står det om mord i Knutby.

Outhärdligt sitta bredvid dig, mil efter mil. Tystnaden så tung. Du släpper av mig. Inne hos väninnan svimmar jag nästan.

Allt är kaos i mig, länge. Du tog så mycket från mig. Vad fick jag? Skammen. Så lättlurad jag måste vara. Att jag så gärna ville tro dig. Dum, dum, dum. Naiv och korkad.

Säkert är jag inte lätt att leva med. Men detta?

  • Lögner
  • Otrohet
  • Skam
  • Svek

Laddar kommentarer...