Kärleken till en katt

En gång i tiden hade jag en mycket trevlig katt vid namn Lilla O. Han var en ”bonnkatt” uppvuxen i Johanneberg i Göteborg, en tabby med vita tassar och en vit gosig mage.

Lilla O var bara 10-12 veckor när han första gången klev ur sin bur i min hall i Göteborg och genast tog över mitt hem. Han var en riktig liten boss redan från början och nu när han inte kunde köra med sina syskon längre, körde han med mig istället.

En av de många (o)vanor Lilla O utvecklade var att spionera. När gardinerna var fördragna satt han gärna och kikade med ett öga i springan mellan dem. Stod jag i duschen kunde jag se ett kattöga i springan mellan duschdraperiet och väggen och så vidare. När jag hade vinterkräken och hängde över toastolen kom jag på honom med att sitta bakom duschdraperiet och intresserat kika fram på mig. En annan gång, när jag glömt stänga fönstret, rymde han ut på en byggställning. Han satt utanför närmsta grannens fönster och tittade intresserat in med huvudet på sned. Jag, som precis kommit ur duschen, hävde mig med överkroppen ut genom fönstret. Ena handen höll i badlakanet, med den andra fick jag tag i rymlingens svans och drog honom inom räckhåll.

Vi skojade mycket om det där, sa att Lilla O var boss för ett helt nätverk av katter som spionerade på oss människor och kartlade våra liv.

Lilla O förgyllde verkligen min tillvaro under sitt 17-åriga liv. Han ”sorterade” mina pappershögar genom att riva ner dem på golvet. På så sätt blev jag ju tvungen att ta itu med dem. Min ovana att ställa ifrån mig min kaffemugg överallt motarbetade han genom att helt sonika knuffa den i golvet. Jag vet inte hur många muggar han hade sönder för mig. Jag fick tipset att spruta vatten på honom med en blomspruta när han bröttlade – och det gjorde han ofta. Men då gick han bara fram till sprutan, satte mungipan mot pipen och drack upp vattnet istället. Han var helt enkelt oövervinnelig.

Ibland när jag mådde riktigt dåligt åkte Lilla O på semester till mina föräldrar. Där fick han all tänkbar kärlek och uppmärksamhet och blev minst lika bortskämd som hemma hos mig. Min mamma hade honom på kornet: ”Han gör sånt han vet att han inte får men han gör lek av det, så man kan inte låta bli att skratta”.

I 17 år fick vi kampera ihop, Lilla O och jag. På gamla dar la hans njurar av. Det skulle gå att medicinera men han var gammal och trött och jag ville inte tvinga honom att leva för min skull. Lilla O hade gjort ett mycket gott arbete med att lysa upp livet inte bara för mig utan även för mina närmaste som också älskade honom. Han var en härlig katt och jag saknar honom än.

Det finns människor som inte kan förstå kärleken till en liten katt. Jag förstår inte de människorna.

  • Husdjur
  • Katter
  • vänskap

Laddar kommentarer...