Att förlora en vän

En gång hade jag en vän. Vi träffades i slutet av 90-talet på en sajt för människor med panikångest. Det var kul med en svensk och han var trevlig.

Det dröjde inte länge förrän vi började ringa varann. Vi bodde långt ifrån varann och ingen av oss ville ju resa pga paniken, men vi pratade ofta. Han var rolig, fick mig att skratta. Vi hade långa samtal om allt och ingenting.

Efter många års vänskap träffade han sin fru nummer två. Hon var mycket svartsjuk och tyckte inte om att vi var vänner. Han och jag bodde 40 mil ifrån varann, vi hade aldrig setts i verkligheten. Men hon kände sig hotad ändå. Han fick inte prata med mig lika ofta och samtalen avslutades alltid om hon kom in i rummet.

Det är väl bäst jag talar om att vi alltså inte hade nån flirtig ton oss emellan. Vi var kamrater. Det var allt.

Med tiden urvattnades vår vänskap. Den fick ju inget syre, ingen näring. Jag drog mig undan mer och mer. Jag var ledsen och besviken även om jag förstås insåg att han måste sätta frun före mig.

Mot slutet blev han plötsligt mer engagerad igen, men då hade jag förlorat intresset. Hans fru pratade om skilsmässa. Han var väl rädd för att bli ensam. Han gjorde en del dumma saker och till slut hade jag inget annat val än att bryta kontakten.

Det är tråkigt att förlora en vän.

  • vänskap

Laddar kommentarer...