Vad fan får jag för pengarna?

När de “bevingade orden” fälldes år 2017 av Leif Östling, tidigare ordförande i Svenskt Näringsliv tillika Scanias förre VD, blev det med all rätt ett jäkla liv. Vissa, bland andra Timbros tidigare ansvarige för välfärdsfrågor, Johan Ingerö, varnade däremot den sjätte november samma år i en artikel i Dagens Samhälle https://www.dagenssamhalle.se/debatt/darfor-ar-ostlings-fraga-rimlig-och-angelagen-19362 att skattemoralen kunde komma att sjunka om inte det offentliga Sverige blev bättre på att prioritera och hushålla med våra gemensamma resurser.

Vad man sällan får höra från de håll som enbart verkar värna om företag och aktieägare, snarare än de som faktiskt arbetar i dessa eller köper de eventuella produkter och tjänster som företagen tillhandahåller, är varför det är så viktigt att vissa ska bli rika på kuppen medans andra får kämpa hårt för att få vardagen att gå runt. Kanske är det för att man gör skillnad på folk och folk, vad vet jag? Men vilka moraliska aspekter sänder det? Vad händer om arbetare och konsumenter plötsligt slutar handla eller inte ens har råd att fönstershoppa?

Jag förstår mycket väl att det måste vara irriterande att betala höga skatter om man jobbat hårt och byggt upp ett kapital, som nämnde Leif Östling gjort. Ett kapital som sannolikt även hans barn och eventuella barnbarn kan leva gott på utan att lyfta ett finger i framtiden, såvida de inte har otroligt dyra vanor. Men hur många kan ens unna sig enklare vanor utan att vrida och vända på varenda krona samtidigt som de jobbar hårt inom exempelvis låglöneyrken? Det är lätt att klaga på att man betalar mycket i skatt som Leif Östling med flera gärna gör men då ska man också betänka att i fallet med Östling så fick han år 2016 hela 36,3 miljoner kronor i lön och andra arvoden. Kronor han inte ens hade behövt vrida och vända på om han så hade betalat 30 av dessa 36 miljoner i skatt.

Nu är det inte så att jag faktiskt tycker att han ska betala så hög skatt som jag drog i exemplet ovan. Något han sannolikt inte heller gör. Men jag skulle önska att vi tänkte lite längre och faktiskt inser att vi tjänar mer på ett system som värnar om alla och inte bara ett fåtal. För uppenbarligen lever ju inte de rikaste i vare sig Sverige eller resten av världen på svältgränsen. De har det överdrivet bra och det vet de om. Men mycket vill ha mer och girighet är ett gift. Som tidigare egen företagare i olika omgångar och olika branscher kan jag vittna om att svarta pengar, fiffel och jakten på att hitta kryphål inte är någon ny företeelse. Det är bara det att när det upptäcks så lägger man från vissa håll allt krut på att hitta tänkbara ursäkter till varför det ser ut som det gör eller blir som det blir, som i fallet med den nuvarande policyansvarige för Kristdemokraterna Johan Ingerö i artikeln ovan.

Ingenstans nämner man dock från dessa håll hur viktig helheten är och vad vi istället skulle kunna få för pengarna om inte alla dessa enorma skattemiljarder från de rikaste företagen och individerna gömdes undan. Ingenstans nämner man hur hårt trycket blir på det som återstår att fördela via det offentliga när ett fåtal berikar sig på mer eller mindre lagliga sätt. För vad vore de rikaste utan alla de som jobbar under dessa och hur mycket rikare skulle de inte kunna bli om vi alla hade mer att röra oss med och handla för? För är inte kapitalismens kärna att vi just konsumerar mera?

Laddar kommentarer...