Sorry, Ulf Kristersson, men du är helt fel ute!

När jag i en paus från mitt bokskrivande gick in och skannade av nyheter och annat som hänt i Sverige och världen, dök denna artikel upp https://www.svt.se/nyheter/inrikes/kristersson-m-haller-digitalt-sommartal.

I sitt sommartal, som Ulf Kristersson höll hemma i sin bostad i Strängnäs, har han uppenbarligen haft den dåliga smaken att beskriva dödsskjutningarna i landet som Sveriges andra pandemi. Smaklöst! Missförstå mig rätt nu, för jag tycker verkligen att dödsskjutningarna är helt åt fanders och på alla sätt och vis måste få ett slut. Men en andra pandemi? Nej, det köper jag inte.

Jag kan dock förstå att det ligger i tiden att använda just dessa kriminella avarters uppgörelser mellan varandra i det politiska maktspelet. Något som dessvärre även drabbat oskyldiga. Men vi har faktiskt en andra pandemi som pågått år efter år efter år, som vare sig Ulf Kristersson eller politiker överlag verkar bry sig nämnvärt om. Trots att den kostar oss mellan 150-200 miljarder kronor årligen.

I artikeln kan vi läsa att Ulf Kristersson nämnt att skjutningarna hittills kostat 24 människor livet, fördelat på 210 skjutningar. Det är 24 liv för många och självklart också 210 skjutningar som inte hör hemma någon annanstans än möjligtvis på film. I den bästa av världar hade inte ens vapen fått lov att tillverkas.

I den bästa av världar hade vi också sett till att göra något åt den psykiska ohälsa som så här långt drabbar 1,4 miljoner människor årligen. En pandemi som skördar minst 24 människoliv var sjätte dag. En pandemi som under samma tidsintervall som 24 personer lyckas ta sina liv innehåller minst 210 självmordsförsök. En pandemi som när året nått sitt slut innebär att cirka 1500 människor inte längre finns bland oss.

Så, varför är det då så tyst om detta? Tja, det har ju inte lika stor politisk sprängkraft. Självklart är det lättare att hitta en syndabock till skjutningarna, trots att även de innehåller en stor portion psykisk ohälsa. Går man omkring och skjuter helt öppet på varandra så bär man garanterat på problem som kanske kunnat förhindras långt tidigare.

Kanske är jag helt fel ute som försöker förstå, försöker se saker i ett större perspektiv. Men är det ändå inte så att det vi sår får vi också skörda? Om man som politiker ständigt jagar efter enkla, kortsiktiga lösningar som hårdare straff eller en balans i budgeten som innebär uteblivna satsningar på psykiatri, skola, vård och omsorg och mycket annat, vad förväntar man sig då få tillbaka?

  • Psykisk ohälsa

Laddar kommentarer...