Skolans sanning

Ingen förstår att hon inte orkar mer

Ingen förstår att hon vill bort

Ingen förstår hur hon kämpar för att ta ett litet steg

Ingen förstår att hon gråter varje kväll

Ingen förstår något

Ingen ser det de borde

När folk tittar på henne ser de det de vill se

Men det är helt fel det de ser

De blundar för sanningen när de tittar på henne

De tror så mycket men vet så lite

 

I skolans värld är allt bra, så får jag höra varje dag. Min dotter har hög frånvaro men ändå är allt så bra. Hon fungerar väl i skolan, har kompisar, gillar att vara ute på rast och hon har kul på idrotten. Så sägs det i skolan, från rektor, lärare, idrottslärare och speciallärare.

Varför då så hög frånvaro, varför alla bråk på morgonen om att inte gå till skolan, varför ständiga konflikter om idrott, varför alla tårar på kvällarna och illamåendet på morgonen?

Rasterna är påfrestande då det händer så mycket och det är höga ljudnivåer vilket gör henne trött. Stressen kommer också att man ska hinna ut, på med skor och jacka, nedför alla trappor och helst ska man inte komma sist ut för då kan man få höra att man är för långsam. Det är så mycket som pågår i hennes huvud som hon inte kan förklara själv och hon säger aldrig till någon vuxen när det behövs, hon vågar inte.

Hennes lärare säger att hon har så många kompisar och att hon alltid har någon att vara med men varför kommer hon då hem och känner sig ensam? Ingen vill leka efter skolan. Många har varit på och mobbat henne. Hon får höra att hon är tjock och att hon borde gå och träna eller börja en sport, de säger att hon är långsam och att hon inte gör sitt bästa, de säger så mycket som hon såklart blir ledsen för.

När jag säger allt detta till skolan så får jag alltid samma svar, “Så är det inte, hon fungerar väl i skolan”. Hur högt ska jag behöva skrika för att de ska lyssna? Allt är så tydligt med all frånvaro men ändå så nekar de och jobbar emot. Det kan ju inte bara vara jag som ser?

Nästa steg är att få henne sjukskriven deltid från skolan pga depression som hon har fallit ned i, allt pga skolan tyvärr. Allt är inte alltid skolans fel har jag fått läsa mycket om men i vårt fall så ligger allt fel i skolans händer.

Skolan behöver se barnen som inte mår bra och de behöver börja lyssna på oss föräldrar innan allt blir för sent. Jag vet att vi inte är ensamma och att många lider. Vi behöver kämpa för våra barns rätt att må bra och att få en fungerande skolgång men hur ska man orka kämpa i motvind? Jag är riktigt förbannad över att det aldrig blir någon förändring. Återigen så faller inte alla inom de riktlinjer som är satta och alla funkar inte inne i boxen. Skolan behöver utvecklas och se utanför boxen och se alla barn på alla olika sätt.

Det sista jag fick höra från rektorn. ”Det kanske är dags att tänka på att byta skola.” Javisst så löser vi detta problemet enkelt. Inget stöd, inget vidare samarbete utan bort med problemet. Ska det vara så svårt?

Våra barn med diagnoser behöver extra stöd och där är det punkt!

Laddar kommentarer...