Psykisk ohälsa, obetydliga satsningar, kriminalitet och extremism

Decennium efter decennium har självmordstalen i vårt avlånga land legat mellan 1200-1500 förlorade liv årligen. Eller i snitt 4 personer per dygn för att göra det mer tydligt. Kanske har du själv haft någon nära eller kär som till slut gav upp eller kanske du själv fått en tids insyn i vilket helvete det innebär att drabbas av psykisk ohälsa.

Att denna “epidemi” kostar samhället bortåt 200 miljarder årligen, där självmorden tros stå för närmare 70 av dessa, borde bara det lett till rejäla satsningar på just psykiatrin. Varje år! Men icke.

I dagens Sverige talar vi hellre om de braskande rubrikerna med ännu en sprängning eller ännu en dödsskjutning för att det passar den politiska agendan bättre. Vad spelar väl då fyra människoliv per dygn för roll när man inte kan skylla det på någon? Vem bryr sig om att i snitt en person per vecka dör i arbetsplatsolyckor?

Men eftersom kriminella uppgörelser ändå är viktiga att komma till rätta med kanske vi ändå kan stanna vid ämnet psykisk ohälsa. För vid en unik rapport som kartlagt 15 000 kriminella visade det sig att närmare hälften av dessa någon gång diagnosticerats med just psykisk ohälsa. Vilket inte är detsamma som att alla som drabbas är farliga på något vis. Det skulle i så fall innebära att över en miljon av våra invånare går omkring och är potentiella hot, varje år. Vilket de självklart inte är. Men så ser det ut. En mycket stor andel av oss drabbas alltså någon gång och en mycket stor andel av de kriminella skulle alltså med rätt satsningar på psykiatrin kunnat vara precis som du och jag. Laglydiga och förhoppningsvis mer välmående.

Fast ibland undrar jag hur just du mår. Du som med ilska och bristande empati ser livstids fängelse som enda lösning och ibland även önskar livet ur alla kriminella. Något som tyder på att kanske även du ligger i riskzonen för att lida av någon typ av psykisk ohälsa. Ett faktum som varit upptakten till flertalet av de som blivit radikaliserade på nätet. Vilket jag såg en hel del av då jag under några år följde IS framfart på olika sociala forum.

Även där syntes det tidigt att de som valde att ansluta redan befann sig eller befunnit sig i psykisk ohälsa. Inte sällan med en bakomliggande missbruksproblematik. Något som också nämns i rapporten “Våldsbejakande extremism och organiserad brottslighet” som du kan ta del av här https://www.iffs.se/publikationer/if-rapporter/valdsbejakande-extremism-och-organiserad-brottslighet-i-sverige/.

Tragiskt nog visar det sig också att många i tidig ålder haft svårigheter att anpassa sig, blivit mobbade eller rentav utstötta. Varför man kanske lättare hittat eller givits en identitet i fel umgängeskretsar. Frågan är hur du själv skulle agerat eller sett på ovan beskrivna problem om det handlade om ditt eget barn? Hade du fortfarande önskat livet ur din son eller dotter? Eller hade du rentav velat se samhället erbjuda lite större hopp genom en väl utbyggd psykiatri som gav tröst om en bättre framtid?

Genom blocköverskridande åtgärder skulle vi med enorma satsningar istället kunna spara åtskilliga hundratals miljarder och mänskligt lidande framöver. Besparingar som på alla sätt och vis skulle skapa betydligt bättre förutsättningar för att komma tillrätta med både arbetslöshet, kriminalitet och inte minst den situation jag inte önskar någon att hamna i och som jag nu nämnt åtskilliga gånger. Den psykiska ohälsan. Vad tror du själv om att slå två flugor i en smäll som ett bättre alternativ?

Laddar kommentarer...