Nyårsbetraktelse

En liten nyårsbetraktelse.

 

”Så länge skutan kan gå, så länge hjärtat kan slå

Så länge solen, den glittrar på böljorna blå

Om blott endag eller två, så håll tillgodo ändå

För det finns många som aldrig en ljusglimt kan få

Och vem har sagt att just du kom till världen

För att få solsken och lycka på färden?”

 

Jag läser i vart och var annat nyårsinlägg på sociala medier ordet ”skitår” om 2020. Det är det ju i grunden inte så svårt att inte hålla med om.

Men ärligt talat så förstår jag inte riktigt hur folk tänker.

Ska livet verkligen vara en räkmacke-tillvaro från födseln till den dagen vi parkerar tofflorna för gott? Jag är inte så säker faktiskt. Tror inte att livet är menat att fungera så. Utan mörker kommer vi aldrig uppskatta ljuset.

Minsta lilla motgång i den privata egosfären i ett av världens absolut rikaste länder upplevs som en katastrof, ja nästan som en personlig förolämpning. Räckmacke-racet bromsar in och vi ynkar.

Coronaviruset har på ett brutalt naket sätt visat hur ihålig vår tillvaro är här upp i det lilla konungariket Sverige. Trots att vi, som tidigare nämnts, tillhör ett av världens rikaste länder så var vår beredskap allt annan än god. Respiratorer och skyddsutrustning mm saknades, precis som inget ont skulle kunna inträffa, och framför allt inte oss, di svenske. Förunderligt har vi blinda rusat mot framtiden utan en enda tanke på den chimär vi envisas med att kalla välstånd.

Evig fred, evig lycka. Jo tjena.

Viruset har också mycket mycket tydligt visat hur sammankopplade vi människor är på den här planeten. En dåligt tillagad fladdermussoppa i Wuhan resulterar till slut att faster Britta i Arjeplog blir smittad, och några hundra miljoner andra.

Vi är ett, vare sig vi vill eller inte.

Men det är ett sorgligt ojämnlikt ”oss”.

När den afrikanska kvinna får gå tre mil varje dag för att hämta friskt vatten till sin familj så tar vi ledigt en tio-minuters dusch, varje morgon.

När den nepalesiska mamman inte har råd med att skicka sin dotter till skolan bränner vi fyrverkeri för miljoner, när vi ligger där i soffan och beklagar oss över att vi är proppmätta efter julmaten så letar en föräldralös pojk mat i sopberget utanfö Sao Paulo.

Så, vad är ett skitår e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?

När jag ändå är så här sprudlande positiv så måste jag ju också nämna något annat.

Något annat som får ordet ”skitår” att låta som en positiv välsignelse.

Ni vet vad jag tänker på. (fast ni inte vill), något som får coronapandemin att liknas vid en supermysig picknick i parken en solig sommardag.

Något som varken handsprit, munskydd eller vaccin biter på.

Klimatkrisen.

Den pågår i detta nu, i skuggan av pandemin. I tystnad, den har egentligen inte bråttom, den bara ÄR.

När den slår till med kraft, och det kommer den att göra under din och min livstid, kommer vi stå där lika förvånade som vi var när vi upptäckte hur nakna vi var inför pandemin. Den kommer drabba kvinna som man, ung som gammal, rik och fattig, ingen kommer undan. Ingen. Räkmackan som vi glidit omkring på kommer surna till en stinkande degklump. Oätlig.

Vi kan inte säga att vi inte visste, vi kan inte det. Greta sa det, miljoner andra unga sa det världen över, forskarna sa det.

Kanske var det så att vi inte v-i-l-l-e lyssna?

Så jag väntar med att skriva ”skitår” ett tag till, ordet kommer bli mer användbart i framtiden.

 

Avslutar med, inte ett nyårslöfte, utan snarare ett nyårshot:

”Bli planetskötare, annars dör vi, alla.”

 

Over and out….

Laddar kommentarer...