När ska vi börja tänka sju generationer framåt?

Många urbefolkningar har som tradition att inför varje beslut ta hänsyn till hur besluten de tar påverkar framtida generationer. Att allt ska vara en tanke på framtiden och sju generationer framåt.

I dagens miljömedvetna samhälle borde det till och med vara ännu längre framförhållning, jämfört med att ständigt tänka på nästa kvartalsrapport och kommande vinster. För att det berör generationerna om 300 år.

Med den framförhållningen kan man heller inte ta populistiska beslut, som ger en liten kick under en kortare period (exempelvis under en politisk mandatperiod). För att kunna bygga ett samhälle för oss alla måste vi tänka längre än en mandatperiod, bokslutsår, eller än en kvartalsrapport. Utan tänka i många generationer framöver.

Beslut som togs för 30 år sedan är beslut som vi idag betalar ett högt pris för. Det kan vara saker som skola, vård, polisväsende, försvarsfrågor och påverkan på miljön.

För att kunna skapa ett bra samhällsbygge måste man våga ha stora visioner, och då med så bred politisk konsensus som möjligt, för att det inte ska spela någon roll vilket parti som styr landet just när besluten tas, så att oavsett styre kan nästkommande regering fortsätta bygget, för att kunna ge framtida generationer förutsättningar som är hållbara och väl genomtänkta i framtiden.

Då kan vi exempelvis inte kortsiktigt kräva hårdare lagar och straff, för det är som att stoppa ett finger i en läckande damm för att det är ett problem just nu. Utan vi måste bygga samhället så att vi minskar klassklyftor, förbättrar integrationen, ger poliser möjlighet att jobba förebyggande med gängvåld, bygga bostäder som folk har råd med, förbättra utbildningar, skapa och satsa på utveckling för framtidens jobb, osv. Dvs ett grundläggande samhällsbygge som är genomtänkt för att fungera i flera generationer framöver.

Hur ska till exempel företag våga satsa på stora innovativa projekt, om det inte vet om alla deras investeringar är förgäves om 3 år, då det finns en ny politisk ledning? De måste också ha en trygghet i att deras investeringar är värda all möda.

När gruvstaden Kiruna planerar att bryta en ny gruvnivå, så är det en investering i framtiden, något de planerar att komma i drift om 30 år. Det är en sån stor satsning på framtiden att de vågar investera i att flytta en hel stad, för att de vet att de kommer få en avkastning som överstiger alla extra kostnader idag, för att bygga upp en helt ny stad och säkra en lång livslängd på sitt företag.

Kan Kiruna och LKAB tänka så långt framåt i tiden, borde vi i övriga Sverige kunna göra det inom andra områden. Men då måste vi sluta tänka kortsiktigt, och inte enbart på korta förtjänster som gynnar några få, istället för att satsa på ett samhälle som våra barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommer att kunna vara trygga i.

Men ska detta fungera så måste vi alla vara medvetna om varför det satsas tid och stora summor pengar på framtiden. För vi satsar inte för att bli tillfredsställda direkt för stunden, utan för att vi satsar på ett samhälle och människor som inte ens är födda idag och något som vi inte ens kommer att uppleva själva under vår livstid.

Det krävs då att dessa riskkapitalister som raljant frågar ”vad får jag för pengarna?” eller kallar en undersköterska för parasit, som tycker att de som tjänar mest kan vara med och betala mer i skatt för detta framtida samhällsbygge, och våga tänka längre än deras kortsiktiga förtjänst inför nästa kvartalsrapport.

Samlar riskkapitalister egentligen bara pengar på hög?

  • Samhällsbygge

Laddar kommentarer...