När 84 dödsfall på tre veckor inte väcker vrede.

Tre veckor har nu gått sedan jag senast nämnde psykisk ohälsa och självmord i någon av mina texter. Under denna tid har ett snitt på åttiofyra liv gått förlorade. Människor som inte orkade längre och istället valde att ta sina egna liv. Liv som inte tyckts viktiga nog för vare sig populister eller människor överlag att uppmärksamma eller känna vrede över. 84 dödsfall utan braskande rubriker med undergångsstämning.

Varför, kan man fråga sig?

Borde inte den psykiska ohälsan beröra mer och hamna högre upp på agendan? Tydligen inte. Inte ens det faktum att den psykiska ohälsan tros kosta samhället ofattbara 200 miljarder årligen verkar skaka liv i debatten. Inte heller att över en miljon människor även i år kommer att få känna av sviterna av detta mörker. En del i mindre omfattning, andra betydligt mer. Med den vetskapen att det finns få ställen att vända sig till när det blir för tungt att bära.

När ska vi ta detta på allvar?

Själv kommer jag att fortsätta att upprepa mig och hoppas att fler gör detsamma. Att vi delar med oss av våra upplevelser och erfarenheter. Att vi lyssnar och tar in för att hitta bättre vägar att möta varandra i svårigheter som inte syns utanpå. Hur svårt kan det egentligen vara? Hur skönt vore det inte att veta att hjälpen finns där om du själv skulle behöva den? Eller tänker du, som så många andra, att det inte drabbar dig? Då är det dags att tänka om. För vet du vad? Ingen går säker!

Laddar kommentarer...