Hur många chanser kan vi ge en människa?

Den finns en filosofisk fråga om när en människa besuttit alla sina chanser. Hur många chanser får en människa till upprättelse? När anses en person vara ”ett hopplöst fall” som inte förtjänar fler chanser? Finns en sådan gräns?

Självfallet finns fler dimensioner i en sådan frågeställning. Ur ett anhörigperspektiv, ur det känsliga brottsofferperspektivet och ur det samhälleliga perspektivet så kommer vi komma fram till olika svar på frågan om när en människa förverkat sina chanser. Men dessa olika intressen behöver inte vara varandras motsatser.

Ur det samhälleliga perspektivet så måste svaret på frågan om hur många chanser till upprättelse en människa får vara glasklar – hur många som helst. Inom ramen för rättsstatens principer om det avtjänade straffet och inom kriminalvårdens uppdrag om behandling och rehabilitering så måste chanserna vara oändliga. En människa som begått brott måste alltid ha rätt att återgå till samhället under dessa principer.

Det är även under dessa principer som anhörigperspektivet och brottsofferperspektivet bakas in i straffet som en symbol för brottsofferupprättelser. Under tiden förbereds den intagne för ett liv i frihet utan att återgå i allvarlig brottslighet. Alltså ur ett samhälleligt perspektiv ge den här personen ytterligare en chans.

Det är vår plikt som rättsstat att arbeta brottspreventivt för att minska riskerna för att en person gör nya brott. I detta viktiga arbete finns en samhällsvinst och ett skydd för framtida potentiella brottsoffer.

En kriminell, en missbrukare eller en psykisk sjuk person är alltid eller oftast någons bror, syster, pojk – eller flickvän, någons son eller dotter. Någons mor eller far eller någons mormor eller morfar. Här måste vi göra en klar distinktion mellan olika intressen. Att det är skillnad på anhörigas vilja och det samhälleliga uppdraget. Ifall nätverket är redo att inte ge en person fler chanser så är det nätverkets val. Men samhället får inte sätta gränser för hur många chanser en människa får att försöka bygga upp sitt liv.

Det är inte resursslöseri att rehabilitera en missbrukare 10 gånger om. Vem vet, personen kanske lyckas på det elfte försöket. Vad blir vi för ett samhälle om vården ger upp om människor? Vad skulle det göra med oss som medmänniskor om vi på ett institutionellt och strukturellt plan börjar bedöma hur många chanser en person får att försöka skapa sig ett nytt liv utan droger eller kriminalitet?

I ett sådant samhälle vill inte jag bo i.

 

 

  • kriminalvård
  • Missbruksvård

Laddar kommentarer...