Det destruktiva nätkriget utan vinnare

Idag befinner sig den politiskt intresserade delen av Sveriges internetanvändare i ett ställningskrig där hårda ord likt projektiler kastas fram och tillbaka. Allt med syfte att göra så stor skada som möjligt eller bara för att såra motståndarnas egon. Men hur hållbar är egentligen denna utveckling? Eller ska vi kalla det avveckling?

Det råder i alla fall inga tvivel om att det är en oerhört kontraproduktiv väg vi alla slagit in på. Från vänster till höger. Frågan är; Finns det något att göra för att vända detta eller måste vi köra landet i botten innan vi kan börja reparera de skador vi åsamkat varandra?

Mitt svar är ett självklart ja, till att det finns något att göra innan det går för långt. Det är väl klart att vi kan bättre än så här. Även om det finns tillfällen då jag undrar om flertalet helt har tappat det. Men det är en sak att bete sig vedervärdigt på nätet, ofta bakom en anonym profil, en helt annan när man har ett ansikte eller namn på den eller de man talar med.

Själv har jag tagit mig friheten att inleda konversationer eller bara säga något trevligt till för mig helt okända människor ute i vardagen. Samtal som inte sällan möts med förvåning men som snabbt övergår till ett leende och en kortare eller längre ordväxling.

I de möten med äkta människor där samtalen lett in på diskussioner kring internet så har den samstämmiga bilden varit att i stort sett alla är innerligt trötta på hela situationen. Vissa har till och med uttryckt att just internet är det sämsta som hänt. Något jag, utan att det har kastats hårda ord fram och tillbaka, inte hållit med om. Faktum är att det, rätt använt, är ett fantastiskt redskap och en kunskapsbank utan dess like. Men inte bara det.

Det är en plats där många ensamma ges möjlighet till sällskap och en plats där tankar och erfarenheter faktiskt kan delas människor emellan. Samtal som får de inblandade att växa eller känna tillhörighet. Listan kan göras mycket lång med positiva saker som finns att tillgå. Dessvärre på ett fåtal ställen och dessvärre inte vad det gäller de demokratiska samtalen där politik diskuteras. Ställen som Facebook och Twitter.

Problemet, som jag ser det, är att just dessa forum fullständigt misslyckats med sina uppdrag att moderera utefter de regelverk de själva satt upp. Utöver då att man inte har någon som helst koll eller reglering på hur många konton en användare kan skapa. Ju fler desto bättre. Allt för att framstå som ett bra alternativ för annonsörer att nå ut till massorna. Att en användare utan vidare kan ha ett tjugotal konton talar man självklart inte högt om.

Tyvärr är det så illa att demokratiska samtal meningsmotståndare emellan är fullständigt omöjliga under ovan beskrivna förhållanden på dessa plattformar. Om konstruktiva samtal ändå lyckas uppstå så tar det inte många minuter innan de trasas sönder av andra som hoppar in. Självklart då för att just förstöra.

Men, som sagt. Som den evige optimist jag är så tror jag på människor och att vi också kan bättre än vi hittills uppvisat. Men då vill det också till att vi från alla håll och kanter tar tag i oss själva och möts på rätt sätt, på rätt ställen och med rätt attityd. Attityden att önska livet ur varandra lär i alla fall inte bli en vacker syn om den plötsligt sprider sig till möten i verkligheten. Eller vad tror du?

Laddar kommentarer...