Den falska tryggheten

Jag går på min väg ensam, lämnad bakom

Jag hade allt men det är borta nu

Varför?

Jag litade ju på er men ni svek mig

Kanske visste ni inte bättre

 

Jag går nu

Lämnar allt

Söker något nytt

Oroa er inte

Jag klarar mig alltid

Vägen kommer att bli lång

Men jag kommer fram till slut

 

Tillit är svår att fånga men så lätt att förlora

Jag bad er, svik mig inte

Jag bad er, släpp mig aldrig

Så många saker jag bad om men aldrig fick

 

Varför?

Var det svårt?

Svårt att älska mig

Gjorde jag något fel?

Vem vet

Jag får nog aldrig svar

 

Jag måste släppa taget nu och gå

Livet går vidare även utan er

Jag finner nya vägar

Men jag går nu

 

Vägen möter många hinder

Jag vet jag kommer att falla

Jag kommer att skada mig

Men varje gång kommer jag att resa mig igen

Jag har styrkan inom mig

 

Den finns där 

Aldrig får den nå sitt slut

Aldrig får jag sluta hoppas

Att finna lyckan igen

 

Den finns någonstans där ute

I en främmande värld som jag ska möta

Livet är nyckfullt

Vad som helst kan ske

Det viktiga är att gå igenom det svåra

Att möta det tuffa

 

Jag har gjort det nu

Jag har gått

Jag har släppt taget

Jag har lämnat allt bakom mig

Ni når mig inte längre

Ni ser mig inte mer

Jag går nu

Kommer aldrig igen

 

Tanken på en fosterfamilj gav mig hopp om en bättre framtid. Jag kom dit med glädje och stora förhoppningar. Familjen var fantastisk! Jag blev väl bemött, fick ett rum, möjlighet att rida och mat på bordet varje dag. Känslan kom att det var för bra för att vara sant. Varför skulle de vilja ta hand om mig, så trasig och sargad? Vad hade jag att ge?

Dagarna flöt på och jag hade fullt upp med alla djur, jag var med min fosterpappa på hans jobb, vi åkte på semester, det fanns inte längre några bråk och allt var lugnt. Tills den dagen då jag kom hem ensam till huset, ensam med min fosterpappa. Han som jag litade på, han som nu var en trygghet. Han svek mig, gjorde mig mer sargad och han tryckte in mig i mitt skal igen. Jag kunde inte vara kvar. Min värld rasade sönder och jag var ensam igen, ännu en gång sviken av vuxenvärlden. Ännu en gång fick jag höra att jag hittade på allt för att få uppmärksamhet när jag till slut berättade för socialtjänsten. Det krävdes så mycket mod att våga berätta. Kanske skulle jag ha låtit bli och bara stuckit?

År senare fick jag svar, sanningen hade kommit fram, jag hittade inte på. Jag ville ha ett förlåt men till vilken nytta. Jag lärde mig igen att aldrig lita på någon.

Så står man där ensam på vägen och fumlar i mörkret, man måste fortsätta gå, det finns inget alternativ. Jag gick och kom aldrig igen.

Så många barn råkar illa ut men ingen vill höra. Vart är de vuxna när världen sviker? Vissa går vidare och klarar sig ganska bra. Vissa ler aldrig igen. Vissa tar sitt liv.

Oavsett vad så behöver vi lyfta det som barnen berättar, vi behöver lita på och vi behöver se. Vi behöver visa att man kan lita på vuxenvärlden och se till att det alltid ska finnas någon som kan ta emot en när man faller. Tysta inte ner det mörka utan låt det komma fram i ljuset. Man ska inte behöva skrika för att bli hörd så lyssna noga.

Pedofili är inte tillåtet, det får inte stanna i mörkret, det måste fram för att kunna lösas.

Hur löser vi då problemet? Vad kan jag ensam göra och vad kan vi åstadkomma tillsammans? Vi behöver stöd och vi behöver lyfta frågan, våga tala om sanningen och inte dölja för att slippa se.

Laddar kommentarer...