Återuppstånden från de döda

Michael, du har telefon, sa kvinnan som precis öppnat dörren till det inpyrda och kala mintgröna rökrummet där jag satt och skakade med en cigarett i handen. Abstinensen var påtaglig trots att tre dygn hade gått sedan jag tömt en burk med hundra tabletter av en numera avregistrerad och narkotikaklassad läkemedelsprodukt tillsammans med en liter whiskey. Från att ena stunden varit inbäddad i bomull och äntligen på väg att lämna den jord jag så kapitalt misslyckats i hade läkarteamet på akuten några timmar senare lyckats få igång min kropp som för någon minut gett efter för den starka överdosen.

Med ett svagt minne av röster som ropat “Han dör” till att besviket befinna mig i livet var som en käftsmäll som inte ville ge med sig. Men det skulle komma en till. Med stapplande steg och låsta höfter efter många och långa timmar i respirator kom jag så fram till telefonen och satte luren till örat.

-Förstår du hur dåligt jag mår av vad du ställt till med och vad ska folk säga när de får höra det här, sa min far i andra änden.

Hade jag där och då haft tillgång till en pistol hade jag inte misslyckats igen. Orden ekade i mitt huvud och jag ville bara skrika åt honom att dra åt helvete men klarade inte ens av det. Istället blev det som utspelade sig på en psykiatrisk avdelning startskottet på en tolv år lång period med upp- och nedgångar, ljus och mörker blandat i en salig röra med ytterligare nio självmordsförsök varav det sista hade samma utgång som det första. Jag dog!

Som du förstår lyckades de även den gången återuppliva mig och istället har jag nu skrivit ner dessa rader för att än idag, år 2019, göra det så många före mig försökt sig på. Att krossa det tabu som ännu hänger som ett tjockt täcke över den psykiska ohälsan. För min egen del har jag haft förmånen att möta det bästa av psykiatrin och det är, förutom min egen så viktiga medverkan, tack vare dessa eldsjälar som jag sent omsider besegrade mörkret. Fantastiska människor som trots underbemanning och simpla resurser kämpar och kämpade med att ge mig och många andra de rätta verktygen för att orka gå vidare.

Tänk då vilka möjligheter vi skulle haft att rädda flertalet av de över tjugotusen människor som inte varit lika lyckligt lottade, som jag trots allt var den där decemberkvällen år 2001, om vi satsat betydligt mer resurser till psykiatrin. För att inte tala om de samhälleliga kostnader vi hade sparat då den psykiska ohälsan idag tros kosta bortåt 200 miljarder årligen, produktionsbortfall inräknat.

Om självmorden hade haft samma politiska sprängkraft som exempelvis dödsskjutningar, som kanske inträffar i snitt var tredje dag och med all rätt upprör, hade istället internet exploderat av ilska fyra gånger dagligen. Hade vi även betecknat alla de som dör på grund av den psykiska ohälsan i de termer som så slarvigt används i de kriminella uppgörelsernas kölvatten hade det krig man påstår pågår på gatorna närmast kunnat beskrivas som psykologisk krigföring i fallet med självmorden. Att mellan 1200 och 1500 människor dör årligen i självmord kan väl knappast vara mindre upprörande än de i värsta fall 120 till 150 människorna som dör i spåren av de som slåss för att ta marknadsandelar från konkurrenter? Om så inte är fallet skulle jag mer än gärna vilja höra den motivationen då den absoluta majoriteten av oss aldrig kommer att komma i närheten av att skjutas av en kula medan den psykiska ohälsan kan slå ner som en blixt från klar himmel och drabba vem som helst.

  • Psykiatri
  • Psykisk ohälsa
  • Självmord

Laddar kommentarer...