Akut ambulansfärd gav ändå positiva besked!

Klockan 23:15 går det inte längre. Min livskamrats huvudvärk från helvetet ger inte med sig trots starka smärtstillande, alvedon och ibumetin. En huvudvärk som började under eftermiddagen och eskalerade snabbare under kvällen. Oron växer att något tillstött efter den hjärnoperation hon genomgick på Sahlgrenska sjukhuset måndagen den 27 januari. Allt som verkat så bra.

Det femton till tjugo centimeter långa ärret i nacken och bakhuvudet har läkt som det ska och snyggare ärr får man leta efter. Skickligare läkare med.

Efter tre timmar på akuten får hon så beskedet. Röntgen av hjärnan visade att allt ser så bra ut det bara kan efter ingreppet och operationen och tillståndet som går under namnet Arnold Chiaris Syndrom. Lillhjärnan ligger tryggt i den påse man hängt upp den i och den trycker inte längre mot ryggmärg eller hindrar spinalvätskan i hjärnan att kunna cirkulera som den ska. Inga läckage är synliga. Läckage som annars skulle kunna innebära fara för livet och snarast hade behövt åtgärdas.

Så, trots en huvudvärk som ännu inte gett med sig så att hon får lite lugn och ro så var det ändå ett underbart besked med röntgensvaret. En oro som jag och inte minst min hjälte och älskade nu kan släppa. Åtminstone vad det gäller den biten. Kvar återstår nu bara sju veckor innan hon får lyfta armarna över axlarna eller lyfta ens ett paket mjölk.

Det är vid sådana här tillfällen man inser hur mycket vi tar för givet och hur sårbara vi människor egentligen är. 

Hur sårbara vore vi då inte om det skyddsnät vi har i form av en sjukvård för alla inte fanns? Hur sårbara vore vi inte om vi hamnade i liknande situationer utan att vi har någon där som kan hjälpa oss? Hur sårbar skulle du själv vara?

I en allt mer egoistisk värld lär vi alla upptäcka hur det står till med den saken den dagen vi behöver hjälp.

Laddar kommentarer...