Begränsningar, bipolaritet, bibliotek och att beröra med ord.

När min fysik sakta men säkert försämrats på senare år har också mina möjligheter till att kunna njuta av livet, så som jag en gång borde njutit av det, begränsats rejält. Jo, jag skrev borde. Njöt av livet gjorde jag definitivt inte. Istället hade jag fullt upp med att fokusera på jobb, jobb, jobb för att tränga undan det mörka som låg och lurade i mitt sinne. Det där som jag inte kunde ta på och som gjorde mig förvirrad när jag inte jobbade. För att inte tala om hur jag irrade bort mig i en tro att pengar var det som skulle göra mig lyckligare. Det gjorde de inte.

Inte heller blev jag lyckligare av att vakna upp och plötsligt befinna mig i ett kaos när allt det där ovan beskrivna tog slut. När jag inte längre kunde eller klarade av att gömma mig bakom arbetsnarkomani och självbedrägeri. När fokus istället förflyttades till hur jag så snabbt och smärtfritt som möjligt skulle kunna avsluta det hela. Avsluta livet. Ett tillstånd som tillsammans med tidigare beteende så småningom renderade i en bipolär diagnos och ytterligare ett antal självmordsförsök innan jag hittade rätt.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, psykiskt. Idag kan jag acceptera att jag inte kan förändra det som varit. När inte ens fantiserandet om att kunna färdas tillbaka i tiden för att ändra det som skett lockar. För, utan det som skett hade jag ju inte befunnit mig där jag befinner mig. Där mitt liv nu består av att uppskatta det lilla, men ändå ofattbart stora. Att ha människor omkring mig som jag aldrig skulle mött om jag så bara ändrat en enda dag eller timma i det förflutna. Att kunna uppskatta olika årstider och det vackra naturen har att ge. Trots att jag inte har ork eller kraft att ta några längre promenader. Där jag också kommit att njuta av att läsa och på det sättet förkovra mig i fiktiva resor genom andras ögon.

Via våra fantastiska bibliotek kan jag berika mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Jag kan, om än lite maniskt, låna tre till fyra böcker i veckan utan att bli fattigare än mina sjukdomar redan gjort mig. Jag kan, om så bara för en stund, försvinna in i roller som kriminalkommissarie, upptäcktsresande, Freddie Mercury och andra omskrivna personligheter eller yrken.

Jag kan via en författares tankar och berättelser känna igen mig, känna mig mindre ensam eller rentav känna att jag växer som person. Inombords. För är det något det skrivna ordet väcker så är det just tankar och inte minst fantasi att tänka i andra banor. Att inte fastna i negativa mönster. Att förstå att man kan sätta ord på känslor och inte stänga dom inne. Att inse att ord kan betyda så mycket och på så olika sätt, beroende på vem mottagaren är. Vem vet, kanske kan både du och jag beröra och väcka något i någon med våra egna ord, upplevelser och berättelser?

Laddar kommentarer...