Vårt språks enkla elegans

När man lär sig ett nytt språk som vuxen vägs varje nytt ord noga innan det används i tal eller skrift. Det blir mer som matematik och fysik där man försöker hitta en logik, i både grammatik och innebörd. Det kan vara lite tufft till en början men med tiden går detta över till riktigt angenäma upptäckter, speciellt om man är intresserad av etymologi. Visste ni att det finns ord med persiskt ursprung i det svenska språket? Persika och persienn är exempel på sådana ord.

Efter mer än 30 år i konstant kontakt med Sverige är svenska numera mitt första språk, med engelska tätt intill. Persiska som är mitt modersmål kommer först på tredje plats och långt efter de två förstnämnda. Det hörs att jag inte har bott i Iran på väldigt länge, genom ordval, meningsbyggnad och inte minst min brytning. Men jag är fortfarande väldigt stolt över den rikedomen i mitt liv, speciellt när jag läser persisk poesi och lyssnar på persisk musik.

Nog om andra språk; i början av min tid i Sverige trodde jag att det hette charlatan-lök, as-kungen och påsk-lakan för att nämna några tokiga exempel och det var svårt att hitta någon logik i det tills jag lärde mig hur dessa ord uttalas korrekt. Och på tal om uttal av ord så kommer jag tydligt ihåg hur omöjligt den biten kändes. I mina egna öron lät det rätt men folk vägrade att förstå vad jag sa. Pratade man inte korrekt rikssvenska så var de inte intresserade av något samtal och bytte direkt till engelska. Jag brukade få beröm för hur snabbt jag lärde mig språket och dess nyanser, något som kändes riktig uppmuntrande i början men inte när jag fick höra samma sak efter 20 år i Sverige.

Jag tycker att svenska är ett vackert och melodiöst språk. Jag tycker om dess logik och rakhet, enkel elegans som i skandinavisk design men jag är nog något partisk i detta sammanhang …

Till mina vänner brukar jag säga att jag en dag vill kunna prata lika tydligt som Peter Jöback sjunger, så att man kan höra varje bokstav i mina ord. Just detta blev jag påmind om häromdagen när jag lyssnade på ett minnesprogram i samband med Sara Danius bortgång. Hon pratade precis så tydligt och elegant som Jöback sjunger. https://t.sr.se/2MQvg36

För mig har “livskamrat” alltid känts som det vackraste ordet på svenska, för vilket jag inte kan hitta en direkt motsvarighet i mina andra tre språk. Men på senare tid har detta ord fått konkurrens av ett annat ord, nämligen “pappaledig”. I somras åt jag och min mor lunch i en omtyckt liten park i vår stadsdel, dit föräldrar tar sina små barn för lek och bad i fontänen. Medan vi njöt av den goda pizzan som bara finns hos oss i Midsommarkransen kom jag att tänka på alla killar som var ute med sina barnvagnar runt omkring oss, den ena efter den andra. De fanns inte när jag var barn och där jag föddes. Min far hade fullt upp med sitt företag och var alldeles för trött och sliten när han var hemma med oss. Jag har inga minnen av spenderad tid tillsammans med min far när jag var barn.

Det var en annan tid och snart har det gått en halvsekel sen jag föddes i Tehran. Man kan inte döma dåtid med ögon från nutid, så länge det inte handlar om medvetet grymma handlingar. “Vi var inte onda, vi visste inte bättre.”

Även jag har förändrats ganska rejält under den tiden, från en nationalist med fascistiska tendenser och James Bond som idol till någon som ser pappalediga killar som hjältar.

  • Hjältemod
  • Nytänkande
  • Pappaledighet

Laddar kommentarer...