Utan pappa

Hello im back!

Vi kör väl igång. Jag tänkte väl prata lite om hur jag har haft tidigare med tanke på att jag har vuxit upp utan min biologiska pappa. Jag kommer inte ihåg så där jättemycket från den tiden och det är jag ganska glad över för så som mamma har berättat den så hade varit ganska jobbigt att komma ihåg allt. Min så kallade pappa vi kan kalla han för P. Okej så min mamma blev gravid med mig ganska tidigt ändå hon var 18 och så som hon har berättat det så var han aldrig där under graviditeten och han ville inte ha mig, utan P ville att hon skulle göra en abort. Vilket hon inte gjorde annars hade du inte kunnat läsa det här idag. Jag föddes den 9 juli, han var fortfarande inte med i bilden. Så fram tills att jag var 3 år så var han inte med i bilden. Sen kom han tillbaka och han sa massor utav skit om att han hade förändrats, och mamma ville ju att jag skulle ha en pappa så jag fick en pappa i några år och dom åren kommer jag inte ihåg själv utan dom åren har mamma fått berättat för mig, vilket har varit jobbigt. När hon satt och berättade allt så fick jag upp obehagliga bilder på de hela och började minnas.

När jag var tre år så hade han slängt mig i sängen och slagit mig för att jag inte tvättade händerna efter maten, mamma hade sagt att jag inte behövde för jag skulle ut och leka i trädgården som han hade då. Men nej han sket i det och drog upp mig på mitt rum slängde mig i sängen och började slå mig. En annan gång så skulle mamma gå på toa och jag försökte skydda mamma så jag höll emot i dörren (även fast jag var så liten) och då tog han tag i mig och slängde in mig i en väg och jag slog i huvudet, och om jag inte minns helt fel så fick jag nog åka till sjukhuset. Sen efter det jag tror jag var runt 4 som vi lämnade honom och beslöt oss för att vi klarar det här på egen hand.

Ett år senare alltså när jag var 5 så fick jag min lillasyster och jag minns att jag fick sova över hos min mormor och jag var så glad för jag skulle bli storasyster. Jag tog hand om henne och lekte med henne jätte mycket. Jag fick byta blöja på henne en gång när mamma var i tvättstugan och jag kommer ihåg att jag var jättestolt över att jag kunde sätta på den rätt och torka och sånt. vi hade en jättebra relation när vi var mindre sen växte jag upp.

När jag fick min diagnos var det ett rent helvete jag bråkade jättemycket i början med mamma och hennes kille Michael som är en utav dom fantastiska människorna som har gjort denna sidan. Jag har ju aldrig haft en pappa som sagt och han blev som min pappa och helt ärligt talat jag önskar att han var min biologiska pappa för han har alltid varit där för mig och mamma och min syster. Han är så fantastisk. Vi har haft våra upp och ner svängar men det har vi löst för många år sen.

En väldigt jobbig händelse som hände för några månader sen. michael fick väldiga problem med sin gallblåsa, och jag är väldigt bra på att dölja hur jag mår och så. Men just den dagen, jag fick så mycket ångest och jag tänkte typ ‘’ Fan varför måste alla människor jag bryr mig om må dåligt’’ Jag försöker att inte gråta nu när jag skriver det här. Men när människor jag känner får åka in till sjukhuset, jag vet inte varför jag gör det men jag börjar typ tänka ‘’ jaha då förlorar jag en till människa i mitt liv’’ och jag vill absolut inte förlora Michael För jag älskar han som min egen pappa. Då vet ni lite hur jag ser det på att växa upp utan en pappa…

 

 

  • ADHD
  • Utan pappa

Laddar kommentarer...