Uppvaknandet – En berättelse om psykisk ohälsa – Del 2

Att det skulle ta så lång tid, sa han tyst, hällde upp en whiskey och tänkte tillbaka på den tid som gått. Elva långa jävla år. Hur trög får man bli, tänkte han och smuttade på innehållet i glaset. Efter tio självmordsförsök, varav det första och sista med dödlig utgång, satt han lugnt tillbakalutad i fåtöljen med vissheten att ha blivit räddad av gonggongen. Att han lurat döden fler gånger än en katt har liv var inget han var stolt över. Men det var ändå så det var.

Om han vetat vad han visste idag skulle det maraton av depression och uppgivenhet han befunnit sig i varat betydligt kortare tid. Det var han övertygad om. Samtidigt som det förflutna inte spelade någon som helst roll. Vad som hänt hade hänt och kunde omöjligt göras om. Så enkelt var det. Det enda han kunde påverka var det som låg framför i den resa han hade kvar av det som kallas livet.

Ältat gammal skit hade han gjort tillräckligt och vart det lett hade han med råge fått svar på. Ingenstans. Snarare käpprätt åt helvete. Det kunde han ägna sig åt när han visste att han kunde hantera det på rätt sätt. När han var stark nog att inte triggas av det. Vilket var ett av flertalet misstag han gjort i sina tidigare försök till läkeprocess.

Efter att i panik ha flytt en stad till en annan för att komma undan rykten och dömande hade han en gång i tiden valt att bara umgås med de han lärt känna från tiden då han varit inlagd på psyk. Människor som mått lika dåligt eller rentav sämre än honom själv. Förvisso förstod de varandra som ingen annan. Men det var inte till gagn för läkandet att ständigt omge sig med ångest. Vare sig sin egen eller andras.

Han visste bättre än att bli farligt kaxig. Men att han nu helt och fullt ha förstått vad som krävdes av honom för att inte falla tillbaka var avgörande. Insikten att det var han och ingen annan som måste stå för grovgörat skulle han hålla fast vid. Var man inte mottaglig för den hjälp som erbjöds, ja då kom man heller inte framåt.

Från att ha gjort sig liten och beroende av att andra skulle lösa de problem han själv försatt sig i hade han istället vänt på det hela. Nu var det han som skulle ta hand om den biten. Nu var det han som framöver skulle ta ansvar över sitt liv. Det kunde ju i ärlighetens namn ingen annan göra. Inte om man ville tillfriskna på riktigt.

De som funnits där och stöttat, pushat och försökt ge honom de verktyg han behövt förstod detta. De visste mycket väl vad som krävdes. Att han själv byggt ogenomträngliga murar runt sig var inte deras fel. Bara hans. Nu kunde han på egen hand bryta ner de kvarvarande resterna, låta terapeuter, vårdare och psykologer ge plats för någon som bättre behövde det och istället njuta av att ha den värsta tiden bakom sig och våga leva igen.

Fortsättning följer…

 

Del 1 hittar du här https://spraca.se/livskunskap/ateruppstanden-en-berattelse-om-psykisk-ohalsa-i-tre-delar/

Laddar kommentarer...