Till M

Kära M, jag skriver till dig fast jag vet att du inte finns mer. Minns du när vi lärde känna varann? Jag var på väg ur en djup depression och hade precis börjat tala om för andra hur jag mådde, istället för att hålla fasaden uppe. Plötsligt fanns det likasinnade överallt och jag behövde inte känna mig ensam längre.

Du hade haft det svårt efter att din mamma dog i cancer. Er familj var djupt religiös och du tog hand om allt och alla tills du inte orkade mer. Man förstår ju att du brakade ihop till slut, att det blev för mycket.

Du pratade sällan om hur du mådde, men ibland knackade du på hos mig mitt i natten. Då ville du få sitta i min fåtölj med din stickning en stund, bara slippa vara ensam. Jag brukade släppa in dig. Sen satt du där och stickade och jag läste en bok. Efter en stund gick du, utan att säga något. Delad tystnad kan vara en tröst.

Tiden gick och tyvärr såg man allt oftare det där plågade draget i ditt ansikte. Du mådde inte bra, började se och höra saker som inte fanns, tills slut las du in.

När du långt senare kom på besök en dag var du inte dig lik. Du log inåtvänt, sträckte fram ett äpple till mig och sa att vi skulle leka att jag var Wilhelm Tell. Min psykolog sa senare att Tell var en frihetshjälte och att ditt uttalande var en bön om att jag skulle befria dig, hjälpa dig. Det var skakande att höra och jag vet än idag inte vad jag ska tro om den tolkningen. Efter det besöket såg jag dig aldrig mer, men jag vet att du levde i nästan 20 år till.

Kära M, du var en av de mest begåvade människor jag känt och jag hoppas, hoppas att du under ditt ganska korta liv fick uppleva att människor såg och uppskattade dina gåvor. Att du inte bara blev sedd för din psykiska skörhet, för du var ju så mycket mer än den. Det är vi alla.

Nu vilar du på en kyrkogård i din hemkommun och när nu pandemin får mig att minnas mina döda så är du en av de människor jag tänker på. Jag hoppas att du fick uppleva lycka. Jag hoppas att du fått frid.

  • Psykisk ohälsa

Laddar kommentarer...