Svartsjuk och vad det egentligen är

Jag vill skriva om svartsjuka. De flesta har upplevt svartsjuka, antingen genom att själv vara det eller har haft en partner som varit eller är svartsjuk. En del tror att svartsjuka handlar om makt, att man har en inbillning om att man äger den andra partnern och att den inte får göra nåt som man inte känner sig helt trygg med.

Sanningen, som jag ser det, är denna. Ingen människa äger någon annan människa, ingen människa kan förbjuda någon annan människa vad den ska, eller bör göra. Vi är alla fria och ansvariga för våra egna val, och dess konsekvenser dessa val får.

Svartsjuka handlar inte om makt. Svartsjuka handlar om rädsla, en djup intensiv och okontrollerbar rädsla. Det handlar om den inre skräck som man upplever då man är intensivt rädd för att bli lämnad, för att inte vara älskad och för att man inte litar på den andra partnern.

Jag har själv varit svartsjuk, intensivt svartsjuk som ibland varit så påtaglig så jag både har kräkts och fått känslan av att svimma. Allt mitt rationella vuxna tänkande har varit som bortblåst och jag har känt mig totalt gränslös inför vad jag skulle kunna göra. Jag har aldrig någonsin varit fysisk våldsam, jag har aldrig någonsin fysiskt skadat någon, det finns inte i min tankevärld. Men varje gång jag varit svartsjuk så har jag känt intensivt självförakt och hatat mig själv för att jag inte varit snyggast, charmigast, starkast eller rikast. För att jag inte har räckt till precis som jag är.

När jag varit svartsjuk har jag gjort helt galna prioriteringar, och det har försatt mig i situationer som jag aldrig kan förlåta mig själv för. Min svartsjuka eller rättare sagt min intensiva rädsla för att bli lämnad, har gjort att jag förlorat en fast anställning, hamnat hos kronofogden, svikit min familj och fått högt blodtryck.

Idag är jag inte svartsjuk. En kärleksfull fru har fått mig att tro på det äkta, jag har för första gången i mina relationer kunnat slappna av, besegrat rädslan och se den i ögonen. Hela min vakna tid går inte åt att undra vad min partner gör, hela min vakna tid går inte åt till att kontrollera eventuella konkurrenter och hela min vakna tid går inte åt till att hata mig själv. Jag har läkts. Jag har insett att jag är värdefull som jag är, att jag är älskad precis som jag är. Och jag har insett att jag inte kan tvinga någon att älska mig. Jag behöver inte anstränga mig för att bli älskad. Det enda jag behöver göra är att visa min kärlek, visa omtänksamhet och se min partner i ögonen och lyssna. För då blir jag också lyssnad på. Men vägen hit har varit en stor kamp, ett inre krig, en resa i alla mina känslolägen. Men så är det faktiskt, störst av allt är faktiskt kärleken.

Laddar kommentarer...