Sorgen

Det är jag som hittar Ester. Henning har blivit sjuk, han ligger på långvården. Han ringer mamma på dagarna och gråter. Vill komma hem. Och det går ju inte längre. Mamma lider.

Jag fortsätter springa upp på morgnarna. Väcker Ester, får sirapssmörgås, dricker kaffe på fat. Ester låter mig läsa GP.

Jag börjar alltid med dödsannonserna. Där står att någon har ”gått bort” och jag förstår inte. Går bort gör man när man är bjuden på kalas. Hur kan de veta att personen är död och inte bara bortbjuden? Vuxenvärlden är konstig.

Jag saknar Henning jättemycket. Vi besöker honom varje söndag, han sjunger skillingtryck och skojar med personalen. De älskar honom, och vem gör inte det?

Den här morgonen ligger Ester kvar i sängen. Hon ser konstig ut, halva ansiktet är liksom stelt och hon kan bara röra den ena armen när jag ger henne en kram. Det är lite otäckt. Hämta mamma, får Ester fram. Det verkar jobbigt för henne att prata, hennes röst låter också lite konstig.

Jag skyndar mig att hämta mamma och snart är ambulansen där och de tar farmor med sig. Nu har vi två att besöka varje söndag. De ligger på olika avdelningar. Ester har fått svårt med språket men hon håller gärna barnbarnen i handen. Henning pratar och skojar med personalen, charmar dem.

De där besöken gör mig alltid melankolisk, sorgsen. Jag längtar tillbaka till när de båda bodde hos oss. Men så blir det aldrig mer. Min första stora sorg.

  • Gamla Sverige
  • Sorg
  • Åldrande

Laddar kommentarer...