Se till mig som liten är

När livet vänds på ända och det jag trott på, själva grunden börjar skaka. När kroppen förlorar förmåga efter förmåga och döms till osjälvständighet. När den jag alltid älskat vänder sig om och går då jag behöver honom som allra mest. När jag därmed döms till ensamhet och utanförskap.

När allt jag arbetat för, studerat till, kämpat för inte längre är någonting värt. Vart vänder jag mig då? När alla böner jag ber studsar tillbaka. När alla dörrar jag försöker gå in igenom slås igen. När alla stigar jag trampar faller sönder och upplöses i intet. Vart vänder jag mig då?

När den Gud jag trott på ända sedan barndomen och alltid förlitat sig på verkar ha tagit skydd bakom ridåer av mörka moln och blixtar och dunder. Vad gör jag? När det helt enkelt inte finns någon lösning. Ingen nåd. När livet jag fått är ett liv jag inte vill ha. Finns det då någon lindring? Kan jag fortsätta tro?

Det är klart att det inte går. Det är för smärtsamt. Jag har blivit så sviken.

Men så, på något förunderligt vis kan jag ändå inte släppa taget. Jag klamrar sig fast vid ett hopp och en tro lika gammal som jorden själv. Att någonstans mitt i allt det här eländet finns Han ändå här. Kanske är Han den som håller mig uppe. Fast jag inte ser det och förstår det. Kanske är det Han som faktiskt håller mig i sin hand. Fast jag känner det som om jag är lämnad helt åt mig själv. Det är kanske den tron som ändå bär. Att Han bär. Att Han ser till mig när jag är som minst. Och som svagast. Och som mest utan tro och hopp. Att det faktiskt är då som Han lyfter och omsluter mig med en kupad hand. Fast mina böner förblir obesvarade. Fast dörrarna förblir stängda. Så är Han där.

Se till mig som liten är.

För mindre blir jag inte.

Laddar kommentarer...