Polis, polis…

C och jag sprang det fortaste vi kunde med våra ryggsäckar guppande på ryggen. I hälarna på oss krypkörde de två poliserna. En av dem stack ut huvudet genom rutan och ropade saker efter oss som vi inte förstod. C var likblek och hade hög feber. Men vi kunde inte sluta springa.

Det är sen kväll när bussen från Dubrovnik skumpar in i Bar, Montenegro. Busstationen består av en öde grusplan, den enda människan där är en polis i uniform. Han tar på sig att visa oss till ett hotell, sista tåget till Skopje har redan gått för dagen. Hotellet är loppigt och i lobbyn sitter en massa karlar med lättklädda kvinnor i knät. Vi orkar inte bry oss, vi är dödströtta och C har hög feber och behöver vila.

Rummet har tre sängar och när jag sätter mig och bläddrar i turlistan sätter sig polisen bredvid och lägger handen på mitt lår. Han är beväpnad och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. I samma veva knackar det och polisen öppnar. Utanför står tre män och sträcker på halsarna och glor in i rummet. C är likblek men med sansade lågmälda röster enas vi om att vi måste härifrån, nu. Vi skyller på att C behöver läkare. Polisen lägger handen på hennes panna, hon har nästan 40 graders feber. Han ledsagar oss till läkaren och håller lite slarvigt i våra pass, som han lagt beslag på. Jag rycker dem till mig, stoppar på mig dem.

Det är natt nu. Läkaren blir arg när polisen vill vara med på undersökningen, kastar ut honom. C har bihåleinflammation, hon behöver verkligen vila. Tyvärr sitter polisen i korridoren utanför och väntar. Nu vill han att vi ska följa med och vi vet inte riktigt hur mycket vi vågar säga emot honom. På en skuggig bakgata står en polisbil med en man vid ratten. Polisen vill ha in oss i baksätet, de ska köra oss till ett hotell påstår han. Men nu har jag fått nog. Aldrig i livet att jag sätter mig i en bil med honom! Jag skakar på huvudet: Aldrig! Då lägger han handryggen mot min kind och drar ner över min mun med ett flin.

Och det är då jag tar C i armen och springer så fort jag kan upp mot huvudgatan. De krypkör bakom oss, ropar men vi fortsätter springa. När vi kommer till huvudgatan är den full av folk och de ger upp, kör iväg. Nu hittar vi ett hotell, i lobbyn sitter gubbar i uniform med medaljer på och tanter i långklänning och tjusiga smycken. Receptionisten tittar på oss med avsmak, det är mitt i natten och vi är smutsiga, svettiga, dödströtta. Vi ber om det billigaste rummet och sedan får vi äntligen låsa en dörr om oss. C får ta en Alvedon och lägga sig, själv står jag länge i en sval dusch. Nästa dag tar vi första tåget därifrån.

  • 80-tal
  • Forna Jugoslavien
  • Montenegro
  • Polis
  • Tågluff

Laddar kommentarer...