Om ilska, sorg och empati

För några dagar sedan skrev jag om hur jag har svårt att känna sorg, smärta, ja alla känslor som gör ont. Jag blir arg istället. Det är som en låsning. Jag valde att vara öppen om detta för att jag tror på att vara känslomässigt ärlig och stå för vem man är. Men också för att det på något sätt – oklart hur – tycks höra ihop med min psykiska ohälsa.

Ett tredje skäl är att jag träffat många med liknande låsningar genom åren och förstått att vi haft samma problem med omgivningen: bristen på förståelse och empati. Det verkar som att nästan bara proffs har insikt om hur mycket smärta det kan ligga under en arg yta.

Nu tycker inte jag att det är ok att springa runt och skälla/vara otrevlig mot folk bara för att man inte mår bra och jag försvarar inte ett sånt beteende. Alla har sitt elände att tas med, även de som på ytan verkar jättelyckliga. Inte heller kan man förvänta sig/kräva att vara en ständig prioritering hos omgivningen för att man inte mår bra. Men man känner det man känner och vi har alla rätt till våra känslor. Även de som inte är gulliga eller insmickrande.

Jag kan bara tala för mig själv, men jag får inte utbrott och skäller på folk när jag mår dåligt. Oftast drar jag mig undan. Behöver jag lufta känslorna brukar jag ringa en förtrogen, nån jag vet förstår, och prata om saken.

Jag skulle önska att fler uttryck för jobbigt psykiskt och känslomässigt mående möttes av acceptans och empati. Som det är idag tycker jag att det enda som riktigt accepteras är reaktioner som omgivningen lätt kan identifiera sig med och förstå: Att man gråter när det hänt något som gör ont i en. Helst ska det man gråter för vara något som också är lätt att förstå. Som att man mist en älskad, förlorat jobbet etc.

Men grejen är att psykisk ohälsa är något utöver det vanliga. Det är inte alltid lätt att förstå ens för den det gäller men lidandet är inte mindre för det. Jag vet inte varför jag inte har tillgång till sorg och andra känslor som gör ont. Varför jag har så extremt svårt att gråta. Ingen aning. Men jag lider av det. Jag får det ju inte ur mig.

Om jag försöker förklara brukar de flesta se förvirrade ut och undra på det. Jag har ju inga lättbegripliga svar att komma med. Vet bara att såhär är det med mig. Det har varit så i många år. Kanske kan det förändras över tid, kanske inte. Det är förstås frustrerande för omgivningen att höra. Jobbigt, jag förstår det. Men om det är jobbigt för dig, hur tror du då det är för mig?

Jag tror att de flesta av oss vill väl och gör så gott vi kan, och det är fint. Jag skulle bara önska att ramarna i vardagslivet inte var så snäva. Att såna som jag kunde känna oss trygga med att berätta hur vi mår och mötas av empati eller åtminstone respekt även om våra känslor och reaktioner inte alltid är lättbegripliga och instagram-vänliga.

  • Ilska
  • Psykiatri
  • Psykisk ohälsa
  • Psykologi
  • Sorg

Laddar kommentarer...