Om ångest och kbt

För drygt 15 år sedan var jag utled på mina svåra, svåra panikattacker. Jag gick till en psykolog som skrivit en bra bok om ångest. Lite rädd var jag att jag var ett hopplöst fall, jag hade ju haft attackerna sedan barndomen.

Psykologen jobbade med kbt. Han bad mig att framkalla en panikattack med flit Om jag blev jättesjuk skulle han köra mig till psykakuten, till och med tala med läkaren om jag ville. Så jag tänkte att jag får ju lita på honom. Jag försökte och försökte men det gick inte. Sedan fyllde han en plastmugg till brädden med hett kaffe, gav mig den och sa att nu måste du spilla. Koncentrera dig helt på det. Jag var inte så glad åt detta för han hade en heltäckande matta som var väldigt ljus. Det skulle bli fula fläckar. Men igen kom jag fram till att jag måste lita på honom. Så jag försökte. Och försökte och försökte. Jag kunde inte spilla, inte minsta lilla darr på handen.

Den övningen brukade han göra med människor som inte vågade äta och dricka bland andra av rädsla för att spilla och göra bort sig. Men det var samma princip som med panikattackerna: Om man slutar kämpa emot släpper spänningen. Då försvinner symtomen. Jag är ingen psykolog och jag vet inte om detta gäller alla, i alla lägen. Psykologen sa att övningen med kaffet bara misslyckats en enda gång på 20 år.

Där nånstans hände det något i mig. Jag kände att jag fick kontroll över paniken – genom att släppa kontrollen. Det skedde inte över en natt. Men steg för steg blev jag tryggare. Jag kan fortfarande få begynnande paniksymtom, svaga sådana. Då öppnar jag fönstret, lägger mig på sängen och släpper taget, slappnar av. Och så är det över innan det ens börjat. Jag har inte haft en panikattack på många år och det är jag innerligt tacksam för.

GAD har jag fortfarande, tung sådan. Min ångestnivå i vardagen är så hög att jag har svårt att få till de regelbundna vanor som jag vet är bra för mig. Jag behöver få göra saker på mina egna villkor och hur passar man då in i samhället? Att ha så stark ångest, aldrig få vila från den sliter. Periodvis har jag depressiva drag och jag är väldigt stresskänslig. Jag undviker sammanhang där jag måste möta en massa människor jag inte känner. Det tar för mycket och ger för lite.

När jag mår som sämst drar jag mig undan, vill vara ifred tills jag är i hyfsad balans igen. Då kan det gå en vecka eller två när jag är svår att prata med. Jag är oerhört tacksam för medicin som hjälper mig.

Att skriva här på spraca.se passar mig som hand i handske. Jag kan sitta hemma och skriva och jag gör det när det funkar för mig. Är så otroligt glad att få bidra på det sätt jag kan. Att få vara med.

  • GAD
  • kbt
  • Panikångest

Laddar kommentarer...