Nuet – En berättelse om psykisk ohälsa – del 3

Efter snart åtta år utan återfall in i det mörkaste av mörker och bottenlösa djup en tung depression har att erbjuda satt han och reflekterade över livet. Bakom sig hade han både fyrtio- och femtioårs kriser och närmade sig istället den mer existentiella. Den där tiden på ålderns höst då man börjar ifrågasätta sig själv och vad man åstadkommit eller vilket arv man lämnar efter sig när tiden i livets sandur runnit ut. När döden är ett faktum.

Skillnaden mot tidigare var att han nu var så tillfreds med sig själv att han var övertygad om att han skulle få möta en naturlig död och inte som tidigare då han aktivt valt självmord som alternativ för att slippa leva. Nu ville han istället hinna med så mycket han bara kunde innan det var dags att lämna in. Sånt som han klarade av, vill säga. Utan stress. Det var ju stressen och högmodet som en gång fått honom att krascha rejält in i den berömda väggen. En utbrändhet som senare ledde till ett sista självmordsförsök som i sin tur orsakade oreparabla skador i hårddisken. Eller hjärnan, för att vara mer exakt.

Han skulle kunnat sitta och gruva sig över att ovanstående kortslutning sannolikt förkortar hans liv med ett okänt antal år. Men varför slösa energi på det. Det fanns ju så mycket annat att ägna sig åt. Som att faktiskt vara stolt över att han nu var fri från hjärnspöken och tillsammans med sin livskamrat levde ett liv som var alldeles särdeles underbart. Där det materiella och pengar var av underordnad betydelse och livet självt i fokus. Något han i sitt förflutna sprungit förbi utan att ens se sig om eller uppskatta den rikedom en så enkel sak som naturen hade att ge. Helt gratis. För att inte tala om kärlek som inte kostar något heller.

Han återvände till filosoferandet kring vad han egentligen åstadkommit under sin tid på jorden och om han faktiskt kunde nämna något han var extra stolt över. Utöver sina fem barn kunde han bara komma på en enda sak. Något han gjort för andra. Tillsammans med andra och inte minst tillsammans med sin bäste vän.

När han nu började avsluta den lilla berättelsen om psykisk ohälsa i tre delar var det därför med stolthet han snart skulle publicera texten på just den plattform och mötesplats han och hans bäste vän skapat. En plats där han kände sig hemma och hoppades att fler skulle komma att uppskatta det på samma sätt. En plats där han, precis som vem som helst, kan dela med sig av tankar, åsikter, dikter och allt mellan himmel och jord. Utan att behöva oroa sig för att bli bokstavligt spottad på av de som inte kan bättre. Hatarna som inte kommer längre än till rubriken innan de bestämt sig för vad innehållet består av.

Var det något han uppskattade, nu när hans kropp inte dög till mycket annat än att skriva och läsa, så var det just det sistnämnda. Att läsa. Mer än rubriken då. Att få ta del och lära av andras ord och texter var något fler borde försöka sig på. Inte minst ovan nämnda hatare.

Själv hatade han inte ens sig själv längre och hade kommit så långt att han inte för en sekund ville ha något ogjort i livet. Hur konstigt det än må låta. Utan det som hänt hade han ju inte varit där han är idag, mött de han mött och definitivt inte lärt sig att leva…i nuet.

Del 1)  https://spraca.se/livskunskap/ateruppstanden-en-berattelse-om-psykisk-ohalsa-i-tre-delar/

Del 2)  https://spraca.se/livskunskap/uppvaknandet-en-berattelse-om-psykisk-ohalsa-del-2/

Laddar kommentarer...