Ni som fanns

För det är ju så det är nu. Alla ni som alltid funnits ni försvinner, en efter en. Det är livets gång sägs det, men jag tycks inte kunna vänja mig. Ni fanns ju alltid. Nu är ni borta.

Försöker trösta mig själv: de allra flesta av er fick långa liv. Rika på värme, rika på skratt. (Klart att svärtan fanns där också. Jag vet)

Liten och ledsen. Jag vill att ni ska vara där. Stöttepelare, vägvisare. Fyrar. Förväntas jag bli en av de livsvisa nu? Det kan jag inte, är jag inte. Snälla stanna hos mig.

Vi som blir kvar, vi får fortsätta försöka. Som ni gjorde, som andra ska göra efter oss. Vi minns er och vi tackar er. Vila nu.

  • Döden

Laddar kommentarer...