Någon som förstår

Jag lever med generaliserat ångestsyndrom, GAD. Det har jag gjort så länge jag kan minnas. Som barn har jag ofta ångest. Får panikattacker, kan inte andas, tror att jag ska dö. Bär på ett mörker.

Mamma pratar med mig, vill förstå. Men jag har alltid mått såhär och har inget att jämföra med. Jag har inga ord för hur jag mår.

Många barn ringer och vill leka med mig men jag säger nej. Vet inte varför. Jag har min lilla grupp med kompisar som jag träffar ofta. Det räcker så.

I skolan går det bra, jag har lätt för mig. Men det finns en pojke. Han är ett år äldre, ger sig på alla som är annorlunda. Det är som att han har ett väderkorn. Jag är så rädd för honom.

Litteraturen blir min räddning. Dagerman, Lagerkvist, Boye, Ferlin…Listan är lång. De ger mig ord för mitt mående. Jag förstår att jag har ångest.

Gymnasiet är en plåga, jag är skoltrött. Streberklass, hård konkurrens. I tvåan brakar jag igenom. Jag får vara hemma två veckor, vila. Sen fortsätter allt som vanligt.

Jag trivs på jobbet jag får efter studenten. Ändå går jag in på toa och gråter ibland. Mörkret i mig är så stort.

Min drömutbildning, jag kommer in! Den är hård men jätterolig. Jag borde vara lycklig men har värre ångest än någonsin. Vaknar på nätterna och kan inte andas. Hänger ut genom fönstret, flämtar efter luft.

Sen jobbar jag plötsligt i mitt drömyrke, har en pojkvän som tycker om mig, bra kompisar. Ändå mår jag bara sämre.

Äntligen dagen då jag ber jag om hjälp. Känslan av att inte vilja leva längre skrämmer mig till psykakuten. Väl där gråter jag okontrollerat, kan inte sluta.

En månad senare träffar jag en psykolog. Hon ber mig beskriva min ångest, jag säger att den är som Katla i Bröderna Lejonhjärta. Hon säger att jag lever närmare gränsen för vad jag står ut med än de flesta. Hon förstår. Äntligen någon som förstår.

 

Laddar kommentarer...