Mörka dagar

Det var en vanlig dag på jobbet, en februarifredag. Jag hade slutat gymnasiet året innan, först varit i en arbetsmarknadsåtgärd för unga och sedan fått ett riktigt jobb, ett kontorsjobb. Arbetsuppgifterna var väl lite sisådär, men jag hade väldigt trevliga arbetskamrater och jag hade ju sysselsättning.

På kvällen åkte jag till Göteborg med några vänner. Det var bestämt sedan länge, vi skulle gå på Academ, ett discotek i centrala stan. Det blev en okej kväll, inget särskilt hände men vi dansade tills de stängde klockan ett, sen åkte vi hem. Min kompis H körde, det tog ungefär en timme hem, jag gick direkt och la mig.

Nästa morgon vaknade jag alldeles för tidigt, sådär som man kan göra när man somnat senare än vanligt. Jag gick ner och satte på tv:n för att se Godmorgon Sverige, det var ju lördag. Mamma var i källaren och satte på en tvättmaskin, pappa låg kvar i sängen med tidningen, syrran hade jag inte sett till ännu. Klockan var nästan åtta, programmet skulle snart börja men något var fel. Det stod något obegripligt i tv-rutan: Godmorgon Sverige skulle utgå. Istället skulle det bli extrainsatta nyheter med anledning av mordet på statsminister Olof Palme.

Just då hörde jag att mamma var på ingång så jag sprang ut i farstun, slängde upp ytterdörren och ropade: Han är död! Vem!? sa mamma. Olof Palme, han är mördad! ropade jag. Mamma tappade tvättkorgen. Syrran kom springande från övervåningen och pappa från sovrummet. Sen satt vi där framför tv:n allihop och försökte ta in det som hänt. Det var inte lätt.

På måndagsmorgonen tog jag bussen till jobbet som vanligt. Där mötte jag en kompis. Han var med i MUF och sa att han firat mordet med kompisar hela helgen. Jag minns att jag bara tittade misstroget på honom. Jag var själv inte socialdemokrat men att fira att någon mördats var ju bara fel. Helt fel. Då och då under arbetsdagen kom det över mig hur hemskt detta var, då gick jag in på toaletten på jobbet och grät. En gång förstod jag att någon hört mig men han log bara vänligt. Han förstod.

Jag var ung då och hade väl gott läkekött. Jag hade väldigt mycket roligt och med tiden infann sig distansen. Det var trots allt inte en anhörig till mig som dött, men jag kommer aldrig att glömma de där vinterdagarna. Sverige skulle aldrig mer kännas lika tryggt.

  • 80-tal
  • Olof Palme
  • Statsministermord

Laddar kommentarer...