Mobbad

En röst som snabbt tystas ned

En röst som ber om gemenskap

Ber om att få bli accepterad som man är

Skratt 

Nedvärdering 

“Va tjock du är, så ful! Du är så korkad!”

Dag ut och dag in tills man själv tror på allt

Varje dag samma skräck

Samma förtvivlan

Samma hopplöshet 

Försöker visa att jag duger 

Jag har känslor

Vad är det för fel på mig?

Varför talar du illa om mig?

“Hur dum får man va?! Att just du skulle hamna i vår klass!”

Man sjunker ned djupare och djupare ned i likgiltigheten

Varför leva överhuvudtaget?

Vad är ett liv som består av skräck, våld och maktlöshet?

Försöker förklara “Så här ser jag ut och jag är jag så nu vill jag få leva utan ert förakt!”

Möts av ett hånfullt skratt som snabbt rycker bort det mod och självförtroende som jag nyss hade åstadkommit

Nedvärdering som dödar

En del av mig blir aldrig som den var från början

Bit för bit bryts min självkänsla ned 

Försöker stoppa det

Vart ska det sluta?

Dag efter dag plåga och förtryck

Jag undrar

Kommer jag någonsin att få tillbaka det som tagits ifrån mig?

Kommer jag att få leva mitt liv utan någons ständiga hat?

Ännu en dag i förtvivlan, skräck och självmordstankar

Mobbning är något av det värsta jag vet och det sätter djupa spår. Jag var mobbad och slagen från första klass till åttonde klass i högstadiet. Jag var annorlunda, hade “fel” kläder, var för smal, skrattade för högt eller vid fel tillfällen, alltid något fel som man kunde störa sig på. Jag valde inte hur jag skulle se ut eller hur mitt liv skulle vara. Varför då bli mobbad?

Mina barn har utsatts för mobbning också men idag mer på nätet. Tänk att det är så mycket enklare att vara elak när man sitter skyddad bakom ett id eller ännu värre, i en grupp där man inte vet vem som mobbar där det är flera inblandade. Tekniken går fort framåt och våra barn hängs ut i tidig ålder. Barn blir till ungdomar redan på lågstadiet och i högstadiet så ska de vara vuxna. När försvann leken?

Barnen kommer hem och berättar vad som händer, föräldrar kontaktar skolan för att checka av och man får höra att allt är bara bra. Inga konflikter här och ingen som mobbar någon. På rasterna kan det nog vara svårt att upptäcka allt som händer och fula ord eller en hård knuff går fort förbi men på nätet finns allt kvar. Det var så vi fick bot på en del av mobbningen här hemma.

Det är hemskt att människor kan vara så elaka, vuxna som barn. Jag har mött flera föräldrar då min dotter gärna vill leka och det har funkat en gång men inte mer. Klassen fick veta om autismen eller adhd:n och där stängdes många dörrar. Familjer som inte själva lever med diagnoser tror jag skräms av ett barn med t.ex autism. Man kanske tror att barnet ska bete sig konstigt, kräva saker, bli allmänt påfrestande eller vad? Jag vet inte annat än att det sårar. Än en gång så behöver vi acceptera varandras olikheter och lära oss av det.

Säg något snällt till någon varje dag, du ska se att det ger dig själv glädje också. Testa att le mot någon, kanske får du ett leende tillbaka. Ge dig själv en klapp på axeln när du hjälpt någon. Peppa andra till att vara sjysta mot varandra. Vi måste få ett slut på mobbning!

 

Laddar kommentarer...