Min början och mitt sår

Det här handlar om min övertygelse, min övertygelse om att allt börjar i livmodern, som jag i min dikt kallar säcken. Och det handlar om skräcken för separation, en skräck som ett vuxet medvetet tänkande inte rår på.

Jag tror nämligen att man måste gå in i det djupaste mörkret, vägledas möjligen, men annars helt ensam, och konfrontera och uppleva den ursprungliga skräcken, och övervinna den. Först då, och aldrig innan, börjar man läka från djupet och utåt.

Min kropp började blöda fysiskt när jag var 18 år och har inte slutat än. Men dropparna blir färre för varje år.

” Han skrek redan i magen

rädd och utmattad hörde han skriken utanför

svordomarna och hoten och möbler som kastades runt och den höga pulsen i säcken han låg i

När han skulle lämna säcken ville han inte inte och stretade emot och kämpade och slet

Det tog en hel natt

Till slut orkade han inte längre

När morgonen grydde kom han ut

Instinkten förde honom till bröstet

När dropparna nådde hans svalg kände han ett ögonblicks ro

Tills han blev förskjuten

Ur hans hals kom nu istället skriket

Djupt och förtvivlat

Han ville ju stanna i säcken

Det trygga

Utanför verkade så otäckt

De livgivande dropparna gavs från det varma bröstet i två veckor sen stoppade det

Alternativ gavs

Utan värmen men hungern stillades

Vid hemfärden hörde han skriken igen

skriken han hört från säcken

Skräcken blev hans liv i nästan ett år

Sen kom de

Ett par med hjärtat fyllt av kärlek

Det barnhem som varit hans bo i över två månader lämnades

Det barnhem där han i barnsängen skrikit ut sin skräck och sin ilska över att han tvingats ut ur säcken

Långsamt började det liv som barn ska ha

Sagor sång lek mjuka röster och smek

Kärleken var som en varm tröja vid en iskall vinterdag

Men innanför tröjan var det mörkt kallt och hårt

I hans hjärta fanns skräck

I hans hjärta fanns tvivel

Tvivel som skrek

Inget varar

Ingen älskar dig

Vid varje nytt kärleksmöte kände han tröjans värme men också skräcken

Tills det en dag brast

Hjärtat kräktes

Hjärtat skrek

Inget mer

Stopp

Hans kropp började blöda

De sa det var kroniskt och att det var hans lott

I tio år trodde han dom

I tio år fanns ingen tröja

Och så förstod han

En ny tröja en ny kärlek

Och det slutade blöda

De sa det var omöjligt men han visste att han var nära sanningen

Flera kärlekar senare och lika många tröjor fann han en tröja som värmde mer än alla andra tröjor

En kärlek starkare än alla andra kärlekar

Ett ord som inte bröts och som inte var kallt

Den tröjan satt alltid på och den kärleken var alltid varm

Han blev inte lämnad och inte hatad

Han började känna sig lugn

Och det rinnande blodet rann inte längre

Han började våga

Riskera och pröva

Och skräcken blev total när han gjorde en upptäckt och han själv lättade på tröjan och såg vad som fanns under

Det var ännu svart kallt och ensamt och de svarta trådarna hade letat sig ut i kroppen

Så lever han nu

Älskad och inlämnad

Men med ett hjärta fyllt av mörker och skräck

Han vill gå in i hjärtat med ett ljus av värme

Ett ljus som aldrig slocknar

Han vill öppna fönstren och släppa in ljuset

Vädra ut skräcken

Men han vågar det inte själv

Och in i hjärtats mörkaste vrå måste man gå själv ”

Det blödande såret kallas Ulcerös colit.

Laddar kommentarer...