Jag stod tyst inför rasismen som drabbade mig

Allting som vi gör får konsekvenser. Allting som vi inte gör får också konsekvenser. Som när du skrattar besvärat åt ett skämt som gör narr av din hudfärg. För att alla andra skrattar och du vill inte vara till besvär. Du vill inte vara den okamratliga som förstör stämningen. Att det är dig de skrattar åt spelar ingen roll. De menar ju inget illa. Det är bara ett skämt. Det ska vara roligt. Så du skrattar.

Men det gör något med dig. I takt med ryggdunkningarna försvinner en bit av dig själv. En arm läggs om dina axlar, en andedräkt som luktar tungt av alkohol. ”Du är ju en av oss, det vet du, en svensk” .

Du ler och vet inte om du skall känna dig hedrad eller förnärmad. Egentligen vill du bara gråta. Gråta så mycket att det inte finns några tårar kvar att gråta. Men där och då skålar du och ler. Du ler så förbannat mycket att det är ett under att ansiktet inte spricker i två delar och masken faller av.

Allting som vi gör får konsekvenser. Allting som vi inte gör får också konsekvenser. Att jag aldrig sa ifrån när mina så kallade vänner gjorde narr av min hudfärg och mitt utseende fick ödesdigra konsekvenser.

Mitt namn är David och jag är adopterad från Chile. Min hud är mörk och mitt hår är svart. Jag lärde mig tidigt att det var något fult. Vad jag däremot aldrig lärde mig var att det var fult att påpeka att min hudfärg var ful. Istället fick jag lära mig att folk är ”nyfikna” och ”vill veta”.

Så när pojken i tredje klass skapade öknamnet Bruno till den bruna lilla adopterade pojken i första klass så var det för att han egentligen var nyfiken på mig. När klasskompisar i högstadiet kallade mig ap – pojken och gjorde apljud i min närhet var det för att de var nyfikna. När skinnskallegänget på hockeyläktaren heilade åt mitt håll var det nog också för att de ville lära känna mig bättre.

Men jag sa aldrig ifrån. Istället satt jag ensam på mitt pojkrum, lyssnade på Michael Jackson och grät till Man in the mirror och Heal the world. Jag grät tills det inte fanns några tårar kvar att gråta.

Det vi inte gör får också konsekvenser. Att jag tidigt aldrig lärde mig att stå upp för min hudfärg fick konsekvenser. Att jag tog och tog och tog tills jag inte hade den minsta lilla självkänsla kvar fick konsekvenser. Min tystnad fick konsekvenser.

Nyligen möttes jag av samma sorts situation. En person öste skit över mig som handlade om hur jag såg ut. Men nu är jag vuxen. Jag är inte Bruno i första klass längre eller ap – pojken som folk gjorde apljud efter i högstadiets långa korridorer. Jag är en person som svurit att aldrig mer stå tyst när något sådant händer. En person som svurit att ägna sitt liv åt att bekämpa rasismen jag så länge stod tyst inför.

Allt vi gör får konsekvenser. Så agera.

  • Adoption
  • Rasism

Laddar kommentarer...