Jag skulle kunna skita i allt och inte bry mig!

Jag börjar bli till åren kommen. Med en kropp som tagit stryk av ungdomligt idrottande, tunga lyft, från arbetsnarkomani till utbrändhet, en längre tids depression och flertalet självmordsförsök är jag märkt av min resa genom livet. Min kropp stänger sakta men säkert ner funktioner jag tidigare inte reflekterat över eller tagit för givet bara skulle fungera.

Hade jag varit den jag en gång var hade jag kunnat spendera den återstående tiden bitter och ointresserad. Utan att engagera mig i frågor som istället väckts av mitt nuvarande sinnes- och hälsotillstånd. Frågor som hur sjuka blir behandlade. Hur rasismen och egoismen breder ut sig. Hur den psykiska ohälsan växer och griper sina klor runt alldeles för många som hamnat där jag befunnit mig. I ett mörker utan ljus.

Jag skulle kunna skita i allt och inte bry mig. Men det kan jag inte. Inte då jag tror och hoppas att alla människor med livserfarenheter av olika slag kan och bör dela med sig av vad de lärt. Vad de sett. Vad de mött. Hur de hanterat det och vad vi andra kan dra för lärdomar av det.

För hur ska vi annars kunna utvecklas som människor annat än genom våra egna misstag? Dyrköpta misstag som kanske är för sent att reda ut om ingen finns där och leder oss rätt när vi är på väg att gå vilse. Hjälper oss när vi blivit sjuka. Hindrar oss från att jobba ihjäl oss eller rentav fångar upp oss då vi redan gått in i den berömda väggen, tappat fotfästet och i värsta fall fastnat i självmordstankar.

En gång i tiden trodde jag att lyckan växte med en välfylld plånbok. Att jag kunde köpa mig fri från det jag senare förstod var ångest och en saknad av något viktigare än pengar. Den där obehagliga oron som sakta åt upp mig inifrån utan att jag förstod varför. Idag vet jag bättre. Idag har jag funnit ro och radikalt accepterat var jag befinner mig i livet. Varför jag befinner mig där jag gör. Vis av egen och andras erfarenhet. Vis av en underbar livskamrats stöd och kärlek. En kärlek och ett stöd som går åt båda hållen.

Precis som stödet och livskunskapen jag får av en annan otroligt fantastisk, men tyvärr, långväga vän. Två personer jag kan prata med om allt och som är så avgörande för att, så länge det bara går, fortsätta utvecklas till en än bättre människa, vän och medmänniska.

Till syvende och sist är det ändå vem vi var när vi kastade in handduken som definierar oss. Ett i bästa fall positivt avtryck som förhoppningsvis slår rot i någon annan och ger den personen en bättre chans att möta livets krokiga vägar. Så, våga lyssna och ta in. Våga prata. Våga vara den som bryter gamla förlegade normer och tabun. Det är betydligt mer tillfredsställande att bry sig än att inte göra det. Eller?

Laddar kommentarer...