Jag skriver för att jag fortfarande kan!

Större delen av mitt liv har jag på ett eller annat sätt varit extremt överdrivet aktiv. Sökande efter något som kunde stilla en oro och rastlöshet jag inte visste vad den bestod av. Jag idrottade, skapade musik och blev senare arbetsnarkoman. Så länge jag var sysselsatt höll jag det okända i schack. Blev jag sysslolös tappade jag bort mig, blev vilsen, kände mig uppgiven och gråtfärdig. En skrämmande känsla jag inte riktigt kunde hantera. Varför fanns den där? Vad stod den för?

Sju självmordsförsök senare fick jag diagnosen bipolär. En befrielse. Trots att mina tidigare maniska sidor förbytts mot en mera manodepressiv tillvaro. Jag visste ändå vad jag hade att göra med. En förklaring. Min värsta fiende var avslöjad och jag kunde börja leta efter strategier för att slå tillbaka.

Det skulle dröja ytterligare tre självmordsförsök innan jag hittade rätt. Innan jag hade kontroll nog att inte utsätta mig eller andra för det ofattbara. Att någon tar sitt eget liv. Det oförklarliga som för många blir en livslång sorg. Ett hat mot den människa som svek så grovt. En gåta. Precis som det är för den som befinner sig mitt i det tunga. Det mörka.

Jag har hatat mig själv och jag har så länge jag kan minnas burit en sorg inombords. En sorg som periodvis blev så tung att bära att jag tappade bort mig. Något jag velat men inte kunnat sätta ord på. Trots att just ord har varit det som fascinerat mig så långt jag kan minnas. Idag är ord en av de få saker jag har kvar. Jag kan inte idrotta eller spela gitarr längre. Än mindre kommer jag att kunna kalla mig arbetsnarkoman igen. Min kropp stänger sakta men säkert ner. En konsekvens av mitt sista självmordsförsök.

Där och då hände något. Ett alldeles för stort intag av tabletter och alkohol kombinerat med en kraftigt nedkyld kropp som för en stund la av resulterade sannolikt i en kortslutning i hjärnkontoret. En kortslutning av någon komponent som idag övertolkar smärtan i en kropp som tagit på tok för mycket stryk av ett tidigare överaktivt liv. Ett liv som ständigt var en jakt efter att döva en annan typ av smärta.

Jag har förlikat mig med att inte längre klara av mer basala saker och jag har förlikat mig med att ständigt ha ont fysiskt. Det får mig trots allt att känna mig mer levande. Trots att det kommer en dag då jag blir än mer begränsad än jag redan är. Till dess så skriver jag. För att jag fortfarande kan!

Laddar kommentarer...