Jag saknar dig

Minns du? Minns när vi bodde grannar på 90-talet? Jag var ny i stan i en pytteliten etta, vi var oftast hemma hos dig. Minns du våra samtal, om din mamma som nyligen tagit sitt liv, om våra framtidsplaner? Om din pappa som bodde utomlands, din bror som hade schizofreni.

Du blev min första vän i stan, det var mig du ringde när din bror skulle tvingas bort från vårdhemmet som var hemma för honom. Psykiskt sjuka skulle ut i samhället, han kände sig ensam, hotade ta sitt liv. Han försökte också, många gånger. Du fanns alltid hos honom, vakade, tröstade, stöttade. Jag var orolig för dig. Du hjälpte alltid andra, aldrig dig själv.

När din pappa dog var det du som tog hand om begravning och kvarlåtenskap, det fanns ju ingen annan. Du drack mer och mer men höll alltid stilen. Snygg i håret, välklädd och välmanikurerad. Alltid lojal och omtänksam mot alla utom dig själv.

Vi gled isär, jag sögs in i studentlivet, fick nya bekymmer och glädjeämnen. Det är så många människor som kommit och gått i mitt liv, jag blir yr, jag håller mig till några få nu. Du hade en ny man i ditt liv, först var han underbar och sedan krossade han dig. Du försvann in i alkoholdimman, slutade höra av dig.

Långt senare sökte jag dig. På stället där du varit volontär svarade de undvikande. Skattemyndigheten gav beskedet. Du hade nyligen gravsatts i minneslunden på den där begravningsplatsen vi bodde granne med. Jag vet inte hur eller varför du dog, det fanns ingen att fråga. Kanske lever din bror men han frågade en gång om det bor mer än 500 människor i Göteborg. Jag sökte inte honom, du hade inte velat det.

Du var så ensam. Ditt liv var hårt men du förlorade aldrig din värme, din medkänsla och galghumor. Du ska veta att jag tyckte om dig. Jag minns dig.

  • Beroende
  • Ensamhet
  • Psykisk ohälsa
  • vänskap

Laddar kommentarer...