Ingen som lyssnar, ingen som förstår

En tår faller ner för min kind,

motvilligt kommer fler

Jag försöker att stå emot,

emot den smärta jag känner 

 

Försöker tänka på lyckliga minnen,

men det är precis som om vinden blåst bort de med sig 

Eller så kanske jag inte har några lyckliga minnen

Allt jag vet är att jag är ett olyckligt barn

 

Jag ser mig själv tyna bort

Bit för bit

Snart finns inget kvar 

Inget kvar utav mig

 

Jag är nästan som osynlig för ingen verkar se mig

Kanske är det därför som jag känner mig ledsen

 

Alla ignorerar mina rop

Har alla blivit döva?

Eller är det jag som ropar för tyst?

 

För dem är jag död

Det har jag varit länge

 

Nio år gammal ställde jag mig utanför kommunhuset med hopp om en förändring. Jag ville få någon att höra mina rop på hjälp, ville få någon att reagera och agera. Jag möttes av ironi och misstro. Alla flyttar pga vräkning, alla otaliga polisbesök sent på kvällarna, alla blåmärken som folk trodde var från min mamma fast det var min bror, allt fanns registrerat men ändå tog ingen mig på allvar.

Jag var bara ett barn. Vem skulle tro på mig?

“Barn har så livlig fantasi”

“Du hittar bara på för att få uppmärksamhet”

Detta var vad folk sa till mig när jag bad om hjälp, hjälp att få komma till en annan familj, bort från min destruktiva miljö. Det tog lång tid innan någon till slut reagerade och gjorde något. Vad gör man när vuxenvärlden sviker?

Tio år gammal blev jag och min familj inlagda på BUP för att bli utredda. Någon hade till slut agerat och jag såg en öppning till en bättre framtid. På boendet skulle min mamma bevisa att hon kunde ta hand om oss. Hon skulle visa sina bästa sidor och kanske även överdriva något, allt för att få ha oss kvar men hon gjorde tvärtom. Hon satte sig på en stol i köket och stirrade ut i tomma intet. En del av henne dog nog där och då. Mamma var inte den som misslyckades, den som skulle behöva hjälp eller den som inte klarade av sina barn, inte enligt henne i alla fall. Mina bröder skrek och slet i min mamma, de ville få en reaktion men hon var borta.

Jag sattes på prov, jag behövde visa att jag fanns så jag tog öppet över rollen som mamma. Det enda jag inte kunde var att laga mat men det kunde inte min mamma heller så vi led inte så mycket av det.

Personalen gav mina bröder stöd och uppmärksamhet, de fick göra olika aktiviteter men jag blev lämnad kvar ensam. Allt var mitt eget fel, jag ville ju visa att jag kunde klara mig själv men inte såhär. Jag förstod inte då att det var vuxenvärlden som gjorde fel. Det sades att mina bröder behövde så mycket mer då de var sjuka och jag var frisk. Varför skulle jag väntas klara allt själv bara för att jag var frisk, jag var ju ändå bara ett barn.

Jag fick ständigt höra att jag skulle vara tacksam över att jag inte var sjuk som mina bröder. Vem sa att autism och talsvårigheter är sjukdomar? Vem visste om jag var frisk när jag aldrig fick träffa en läkare? Det fanns ingen tid för det, mina bröder gick alltid först.

Vi var på otaliga möten och utredningar under de sex kommande månaderna på BUP. Vad de vuxna sa stämde sällan överens med vad de gjorde så jag lärde mig snabbt att läsa av mimik och kroppsspråk istället, det var enklare att förstå. Jag såg deras försök att nå fram till mamma men utan resultat.

En dag kom två ur personalen till mig, jag skulle få flytta, de hade äntligen förstått! Den dagen kommer jag aldrig att glömma, den lyckan och trösten att äntligen ha fått bli sedd.

Lyckan är inte alltid långvarig. Min pappa sa nej!

Laddar kommentarer...