Ibland måste man kunna förlåta för att gå vidare

Det var många år sen men det känns som igår

Aldrig kommer jag att minnas dig på ett sätt jag själv förstår

Vi skrek åt varandra

Sa att vi hatade

Men varför?

 

Pappa jag hatar inte dig

Hatar är bara mycket lättare att säga än att jag älskar dig

Jag förstår inte dig och kommer nog aldrig att göra det

 

Jag var bra för ett tag men nu finns jag inte hos dig

Varken känslomässigt eller i dina tankar

Jag försöker förstå men det går inte

 

Jag kan inte älska pappa

Jag vill men vet inte hur man gör

Du visade ju aldrig

Du visste nog inte heller

 

Jag tror inte att du har några känslor pappa

Jag tror att du stänga av

Jag vill hellre vara som du pappa

 

Jag beundrar dig pappa

För allt du har gjort

För allt du har sagt

För aldrig någonsin skulle jag kunna ställa till med så mycket smärta som du har gjort

 

Du sa att du hatade mig

Och jag sa det till dig

För pappa

Det är ändå lättare att säga att jag hatar dig än att jag älskar dig

 

Jag minns saker från när jag var 5 år. Vi bodde i ett gammalt öde hus och mina nätter kantades med hemska mardrömmar, drömmar som jag än idag kommer ihåg. Jag drömde att min mamma tog mina bröder med sig, åkte iväg och lämnade mig ensam kvar. Min pappa fanns aldrig med i mina drömmar. Jag kämpade så för att få min pappa att tycka om mig, jag ville att han skulle älska mig men jag fick alltid kalla handen.

På övervåningen fanns ett rum dit ingen fick gå men en dag gick jag in. Där stod en vagga. Helt ensam. Inget annat.
Jag minns att jag la mig där, min mamma kom och jag fick så mycket skäll. Vi skulle haft en syster, mina föräldrars första barn, men hon dog bara 6 dagar gammal.

Jag tror att min pappa inte vågade älska mig, jag tror att han såg min syster i mig och hon var borta så då fanns inte jag heller. Jag förstod att min pappa vantrivdes hemma, han avskydde min mamma och det visade han tydligt. Han var besviken över mina bröder pga deras svårigheter. Han fick inte den familj som han hade önskat.

Mina föräldrar skiljde sig och det var början på min framtida mardröm. Jag bad om att få bo med pappa men det alternativet fanns inte. Med åren blev han sjuk och då blev chansen att få bo med honom helt utesluten. Jag blev bortstött men mina bröder fick åka till honom, de behövde honom mer sades det då de var sjuka. Återigen så blev autism och funktionshinder sjukdomar.

Jag tror att min pappa gjorde vad han trodde var rätt, han kunde nog inte bättre men det var jobbigt. När jag behövde honom som mest så var han borta, jag tror att han skrämdes av att vara så behövd.

Det här var min pappa. Uppgiven och bitter över sitt liv, skadad av sin barndom då han särades från sina bröder. För honom var blodsband viktigt och under hela min uppväxt så har han jagat efter sina rötter. Därav sa han nej den dagen på BUP då jag hade fått beskedet om att få flytta. Han raserade min värld. Han vägrade att vi syskon skulle splittras. Det var inte hans sak att avgöra vilket som var bäst, han levde ju inte i det. Från den dagen hatade jag min pappa samtidigt som jag ville älska honom.

Jag har försökt i hela mitt liv att få honom att älska mig men han kan inte, han vet inte hur man gör. Jag har förlåtit honom för hans misstag för både hans och min skull.

Att förlåta innebär inte att man accepterar det som hänt men det behövs för att man ska kunna släppa taget och gå vidare. Det är svårt att förlåta men det är viktigt om man vill leva fri.

 

Laddar kommentarer...