En sekts falska trygghet

Ensam med en bebis i en ny miljö stod jag, ovetandes om vad som nu skulle hända. Mitt nyfödda barn behöver en trygghet, tänkte jag. Men hur, kan jag ge den det? Jag hade inget annat än de kläder jag bar.

Jag kom från gatan och bjöds in i ett hem, till en familj som ville ta hand om oss. Mamman var så varm och godhjärtad. Hon var glad och ville ge mig och min bebis ett hem, en trygghet. Vi fick kläder, ett rum, och en trygg plats.

Varje måndag var det fika i ett rum vid sidan av. Det kom några personer som alltid var glada, de var så lyckliga och varma. De älskade min bebis och hyllade mig för min styrka att ensam klara av att vara förälder i så ung ålder som jag var. Jag var överväldigad över all kärlek de gav oss. Aldrig förr hade jag upplevt det.

Fikastunderna blev till bönemöten, möten där även jag skulle delta. Stämningen gick från lättsam och kärleksfull till tyngd och allvarlig. Jag skulle ”renas”. Jag tvingades be om förlåtelse för mitt barn utan familj, utan fader.

Den ”äldste”, mamman, skulle ta hand min rening. Hon hamnade i trans, talade i tungor, skrek och kved som om hon upplevde världens smärtor och till slut föll hon i golvet. Jag trodde att hon dog.

Saker utvecklades. Varje morgon skulle jag genomföra en bön, en bön där jag i tanken skulle ta på mig en rustning. Jag skulle ringa samtal där jag skulle vittna om Jesus och hylla honom för hans godhet.

Utan min vetskap var jag övervakad. De skulle se till så att jag bad och att jag utförde mina ”uppdrag”. Jag försökte förstå och jag gjorde vad jag kunde men det räckte inte.

De saker och de kläder vi fått samlades ihop i en sopsäck som ställdes ut på verandan. Det var vinter och en bitande bister kyla väckte mig ur en dimma som jag levt i under ett par månader.

Den ”äldstes” man sa åt mig att gå. Att aldrig återvända. Genom väggarna hördes rop om att driva ut djävulen ur huset.

Och djävulen var jag.

Laddar kommentarer...